Sida 127
Målaren Ernst Josephson. Af Richard Bergh. Med 8 bilder
målaren ernst josephson.
I I I
När Josephson vid tillstötande sjuklighet måste lämna oljefärgen och öf-verlåta åt bläck och penna att i teckningar tolka de egendomliga visioner, hans konstnärsöga såg,' blef emellertid den minutiösa tekniken plötsligen af en oväntad användbarhet. I dessa fantastiska teckningar finnes intet, som påminner om målning, inga toner, inga starka ljuseffekter, inga breda drag som med en pensel, inga pittoreska utsväfningar. Hela verkan hvilar på linien och på ett minutiöst prickarbete, som sparsamt och efter behof anger detaljerna. Det är måleriets mest karaktäristiska motsats, jag skulle vilja säga: typen för den rena teckningen.
Teckningarne äro alla utförda utan modéll och äro uteslutande att betrakta som frukter af en idog hands sökande efter att på direktaste sätt försinnliga flyktiga, oroligt växlande konstnärsdrömmar. Josephson skref redan år 1885 uti en uppsats, där han uppträdde mot vår tids målade anekdoter och det s. k. tyska tankemåleriet, följande: »En helt annan sak blir det med det allegoriska elementet, då konstnären från begynnelsen lånat en abstrakt tanke för att omkring den virka* sina konstnärliga drömmar, när icke de alldagliga yttre företeelserna räcka för att tillfredsställa hans öfversvallande fantasi; ty då resonerar han icke, han endast drömmer och diktar öfver ett osynligt motiv.» I dessa ord tolkar Josephson själf bättre, än någon annan skulle kunna göra det, sina teckningars afsikt och innebörd, ja, de ord han valt ånge nästan på förhand den blifvande tekniken.
* X
*
»Connaissez-vous un peintre qui a wi oeil?» (»une optique à lui») frå-
* Ivurs. af mig.
gade den unge, nyligen döde författaren Jules Laforgue en af sina vänner. ■— Detta: att målaren äger ett personligt öga, en optik som är hans egen, som kommer honom att se tingen på sitt eget vis, annorlunda än andra dödlige, men som tvingar oss andra att inför hans taflor se såsom han, se hvad vi aldrig förut sett, det är den första betingelsen för att en målares arbeten skola få ett originelt och varaktigt värde, den första betingelsen för att de i en framtid skola slippa att inregistreras under den för hvarje sann konstnär afskräckande rubriken: »N. N:s skola». I målarkonsten är det personliga ögat numro ett. — När Taine taxerar Rem-brandts storhet, nämner han också hans ögas personliga skapnad först (»une structure d'æil particulière»), — detta öga, som var det egendomligaste och speciellaste målaröga i hela konsthistorien.
Ernst Josephson är å sin sida — och i en blygsammare mening — bland sin generations svenska målare den, som minst behöfver frukta, att hans person-liga öga icke skall skönjas i hans lifsverk — trots alla de vidt skiftande manér det behöft för att uttrycka sig. Mindre än någon af oss andra behöfver han vara ängslig för att i en framtid bli inrangerad i en annans skola, äfven om han själf under sin korta blomstringstid (1880—1888) icke hunnit bilda någon egen.
II.
»Likna konstnärerna vid sjöar, källor, ja, kanske blott vid droppar, men hvar och en speglar sitt och på sitt sätt; det beror också mycket på, hurudan grunden är.»
( K. Josephson.)
Källa: Project Runeberg ·
