Sida 129
Målaren Ernst Josephson. Af Richard Bergh. Med 8 bilder
målaren ernst josephson.
I I I
Josephson föddes ungefär på samma tid som romantikens stolta fantasiskepp aftacklades och ombyggdes för nya, mera praktiska ändamål. Den gyllne gallion-bilden och öfriga fantasifulla symboler, som smyckat det, hade redan under de sista djärfva upptäcktsfärderna öfver hafven slungats öfver bord — såsom onyttigt kram; det återstod nu bara att fullända förstörelsen. Fartyget gråmå-lades utan och innan och inreddes efter naturalismens fordringar. Hädanefter skulle det endast göra regelbundna turer i kända farvatten; äfventyren voro slut. Men svallvågorna från alla de förutgående, vilda färderna hunno först på 50- och 60-talet vår aflägsna kust och kastade där upp en del spillror af de försmådda gyllne prydnaderna. Bland dessa spillror hemtade den tidens ungdom näring för sin själ. Josephson höide till denna.
En konstnärs själ tar, i kanske ännu högre grad än hans öga, intryck för hela lifvet af de verk, hvarmed den under första ungdomstiden, då känslorna äro friskast och sinnet mottagligast, kommer i beröring. På Josephsons ovanligt känsliga natur utöfvade romantiken ett outplånligt inflytande. Man kan säga att han var född och uppfödd till romantiker — i detta ords ursprungliga bemärkelse. Han ägde romantikerns upprörda blod i sina ådror, han ägde riktningens starka dragning till allt hvad fantasi och stämning tillhörer — han hade riktningens böjelse för historia, legender, sagor — dess dyrkan af Shakespeare. Med Shakespearekulten följde smaken å ena sidan för det våldsamma, å andra sidan för det naiva, älskliga. Josephson besatt redan af naturen dessa två sidor af det shakespearska lynnet. Han var våldsam i sina känslor och i dessas yttringar, ena stunden sjudande af lefnadslust, öfversvallande af entusi-
asm, lågande af tro på sig själf, på sin sak, på sina vänner, på hela världen, andra stunden öfvermåttan dyster eller vild af harm, sårad af alla de små, giftiga nålstygn, som hvardagsmänniskorna alltid hafva "till hands åt stämningsmänniskan, denna oppositionsnatur, som icke kan hålla sig inom skrankorna för den allena saliggörande korrektheten. Men under den våldsamma ytan, längst inne i honom bodde en vek, själfullt fin natur. Han var så rädd om denna, så blyg för den, så orolig, att den skulle profaneras, att han ofta afsiktligt dolde den under en täckmantel af grofhet, hvilken kommit mången att se ytligt ensidigt på honom. Han älskade med sin ena natur det praktfulla, sydländskt glödande, det bullrande, passionerade, vildsinta, uppjagade — det starka skrattet liksom smärtans ångestskri. Med den andra älskade han det naiva, det lekfulla, det innerliga, det blidt drömmande, det nordiskt vemodiga — det skälmska leendet och den hjärtnupna sucken. En ung skald, som anmälde den år 1888 utkomna diktsamlingen »Svarta rosor», fällde om författarenkonstnären det yttrandet, att han tycktes bära söderns brand i sin högra hand, nordens vemod i den vänstra. Dessa dikter åskådliggöra också på ett verkligen målande sätt de bägge ytterligheterna i konstnärens temperament. Så se vi t. ex. det våldsamma och prakt-lystna hos honom i den sublima början till dikten »Liten Faun födes»:
Solen slog himlen röd med sin glöd bakom skog. Där kaskaderna rulla och fly, najader gunga, tritoner gny, ha, ha, ha! under träden dansen går, nymf och satyr i skogen fira fester, smidiga steg, kärleksdruckna gester, draken i grottan med vingarne slår.»
Källa: Project Runeberg ·
