Sida 130
Målaren Ernst Josephson. Af Richard Bergh. Med 8 bilder
122
richard bergh.
Den motsatta sidan hos konstnären kunna vi se i en dikt som »Vildblomma», hvilken börjar älskligt:
Vildblomma, vildblomma, nyckfull och fin, lyss till en osynlig lyra, fjärilar svärma ikring dig och bin, öfver din stjälk går en myra.
Här går versen på tå, lekfullt dansande menuett inför den lilla ängsblomman. Jag skulle vilja göra ännu en mängd citat ur Josephsons många dikter, både ur de utgifna och de outgifna, för att tydligare åskådliggöra hans hjärtas många och rika stämningar; jag skulle därvid vilja beröra de naiva, känsliga melodier, han komponerat till flera af dem, men jag har ju i denna uppsats att företrädesvis hålla mig till honom som målare och måste hejda mig.
En konstnär, han må af födseln äga en aldrig så stark personlighet, lefver icke oberörd af sin samtids strömningar. Josephson är en romantiker, som framlefvat största delen af sin konstnärsbana midt uppe i naturalismen. Hans arbeten bära också ofta prägeln af slitningar mellan de två riktningarne, äfven om han lika ofta lyckas förena dem bägge till helhet. I likhet med naturalisterna hemtade han sina ämnen oftast direkt från verkligheten, men i uppfattning och framställning af dessa ämnen skilde han sig väsentligt från dem. Han använder icke deras analyserande, specificerande metod, som framhåller endast det individuela hos människan på det typiskas bekostnad, samtidigt med att den binder den måleriska effekten vid bestämd timme, bestämd minut på dagen. Han generaliserar liksom naturalisternas föregångare. Han fäster sig mera vid det allmänmänskliga draget hos individen än vid de drag, som göra individen till en —
och ingen annan. En beundrare af Josephsons konst yttrade nyligen till mig om den mest betydande af hans s. k. naturalistiska taflor, »Smederna»: »Det är förunderligt, jag har ju sett den taflan många gånger och öfvertygat mig om, att den endast har tre figurer, af hvilka en är en gammal käring, men alla gånger jag hemma tänker på taflan, så ser jag en stor, ständigt växande skara af smeder för mig, och det förefaller mig, som om han målat en hel människoklass, nästan en människoras.»
Jag tror, den mannen slog hufvudet på spiken. Ernst Josephson har i dessa två solbrynta, grinande representanter för en under söderns lyckliga sol lefvande arbetsklass skildrat, som generelt begrepp, deri af civilisationen oberörda, om pessimism okunniga människan, hvilken känner sig lycklig bara öfver att vara till och vara mätt. Man kan af det öfversvallande goda humöret i denna målning sluta till att Josephson själf känt sig icke så litet dragen till dessa stora, oförställda, lefnadsfriska naturbarn, som äga svällande muskler och grofva senor, styrka nog att krossa en spinkig, förfinad öfverklass, men lefva omedvetna om sin makt, öfverlyckliga i sina trasor.
Till och med i porträtten se vi allt som oftast Josephsons lust att generalisera. Österlinds porträtt visar oss den stolte, om seger drömmande unge konstnären, hvilken med blicken mäter gränserna för det rike han skall intaga. Fru G. visar oss den blifvande modern, förstföderskan, som med förhoppningens blå ögon skådar in i framtiden. Systerns porträtt visar den beställsamma husmodern, som med arbetskorg i hand glider genom våningen. Renholm är reportern, Staaff är redaktionsmannen. Porträttlikheten, hur stor den understundom är, kommer vanligen i andra rummet. Det
Källa: Project Runeberg ·
