Sida 320
En teaterföreställning under medeltiden. Af Henrik Schück. Med 3 bilder
298
HENRIK SC.HüCK.
mot ersättning förbättra sin roll. Såsom betalning för sitt så föga gouterade arbete erhöll den beskedlige kaniken likväl vid pass 7,200 frs i vår tids mynt.
Oftare nöjde man sig med att begagna ett redan färdigt stycke, hvilket då ej sällan ändrades om efter de lokala fordringarna. Så t. ex. hade ett passionsmysterium 1534 uppförts i Poitier och Saumur; och lifvad af den framgång dessa föreställningar haft, beslöt man att året därpå uppföra samma stycke i Issoudun. Man vände sig då till en af dem, som medvärkat vid dessa representationer och bad honom komma till Issoudun för att leda repetitionerna och lämpa texten efter behofvet och de sceniska tillgångarne i staden. Den inbjudne förklarade sig visserligen ej kunna komma, men han skickade en reviderad text. Af det gamla stycket hade han tagit det han funnit godt och det kyrkan gillat; och han försäkrar att det i det öfversända manuskriptet ej funnes en enda punkt, som ej gillats af de höglärde herrarne, på hvilkas råd han gjort sina ändringar och tillägg.
Ett dylikt manuskript betraktades såsom en ganska värdefull tillgång. Så hade en jurist, Anthoine Baptendier, bearbetat ett passionsmysterium, hvilket efter hans död öfvergick till enkan. Då man bad att få det till låns af henne för att uppföra stycket, vägrade hon, emedan hennes man endast med mycket besvär och stor omkostnad kunnat skaffa sig originalet. Efter åtskilliga öfverläggningar förmåddes hon likväl att emot en ganska rundlig ersättning för en kortare tid låna ut den dyrbara handskriften, som likväl vid närmare påseende befanns vara så dålig, att enkan måste låna ut ytterligare två manuskript, från hvilka stycket slutligen hopfogades. Äfven munkordnar och städer förvärfvade sig texter till mysterier, hvilka vid behof utlånades.
Slutligen skulle en teater uppföras,
ty någon fast sådan fanns endast i Paris, och i landsorten måste man hvarje gång man ville spela ett mysterium bygga sig en scen. I södra Frankrike, där den romerska civilisationen slagit kraftigare rötter, hade man ofta att tillgå de antika amfiteatrarne, hvilka utan större besvär kunde lämpas efter medeltidsdramats fordringar. Men fanns en dylik scen ej att tillgå, blef uppgiften svårare. Till plats för den teater, som nu skulle uppföras, kunde man ännu någon gång välja själfva kyrkan; vanligare var att begagna kyrkogården eller någon rymlig klostergård. Äfven adelspalatsens borggårdar användes, men oftast tyckes man hafva valt de offentliga platserna.
Rörande själfva scenens inrättning har man ej någon fullt uttömmande beskrifning, och åsikterna härom hafva äfven varit mycket divergerande. Förut ansåg man, att den medeltida scenen var bygd i flera våningar, allt efter de olika lokaler, som där skulle framställas, så att helvetet var lägst, däröfver skärselden, så jorden och öfverst paradiset. Denna mening är emellertid falsk och beror på en oriktig tolkning af en beskrifning, som ej afser scenen, utan åskådareplatsen. I regeln tyckes scenen tvärtom blott hafva utgjort en enda våning d. v. s. hafva bestått af en enda plan yta alldeles såsom i våra dagar, men då icke några kulisser eller någon fond existerade och i följd däraf icke häller någon scenförändring förekom, hade medeltidens scen dock ett helt annat utseende än den, vid hvilken vi äro vana. Den viktigaste skillnaden är den, att under det att de olika lokaliteter, som nu kräfvas för framställandet af en dramatisk handling, genom dekorationsväxling framställas efter hvarandra, framställde medeltidens skådebana alla dessa lokaliteter samtidigt.
Den tämligen noggranna beskrifning vi hafva öfver teatern i Valenciennes åskådlig-
Källa: Project Runeberg ·
