Ord och Bild: 1893

en teaterföreställning under medeltiden.

299

gör detta på ett ganska godt sätt. Längst till vänster på den ytterst rymliga scenen såg man en paviljong, hvilande på fyra kolonner, och däröfver befann sig paradiset, där Gud Fader satt omgifven af de fyra kardinaldygderna. Fortskred man sedan från vänster till höger, mötte man en mur, genombruten af en port, som uppbars af tvänne doriska kolonner. På denna byggnad läste man namnet Nazareth. Därefter kom en ny paviljong, i hvilken ett altare befann sig. Detta skulle föreställa templet. En bredvidstående mur, flankerad af ett torn, angaf Jerusalem. Midten intogs af en paviljong med trappor till höger och vänster samt en tron i det inre. Härå lästes palatset. Längre åt höger såg man en mur, bakom hvilken ett tak höjde sig för att beteckna biskoparnes hus vid den gyllene porten. Framför dessa sistnämnda portar låg en urhålkad bassin, hvari man såg ett litet fartyg, och till ytterligare upplysning läste man däröfver hafvet. Längst till höger hade hade man slutligen helvetet och Limbus i form af tvänne torn.

Alla lokaliteter sågos således på en gång, dock icke nödvändigt flera än som behöfdes för en dags skådespel. För morgondagens voro kanske några öfverflödiga, dessa borttogos då under mellantiden, under det att andra, som förut icke behöfts, men som voro nödvändiga för den nya journéen, tillfogades.

Då stycket började, befunno sig alla skådespelarne på scenen, hvar och en lugnt sittande i det hus som tillkom honom. Gud Fader tronade således i paradiset, Herodes satt i sitt palats och öfversteprästen i templet, och där sutto de under hela skådespelet. De som skulle uppträda i en scen, reste sig från sin plats och talade, samt kunde äfven gå fram på den främre delen af scenen, hvilken betraktades såsom ett neutralt gebit. En resa t. ex. från Rom till Jerusalem

var äfven under dylika förhållanden ganska lätt att värkställa. De resande gingo nämligen ut ur det hus, som var beteck-nadt såsom Rom, spatserande några hvarf rundt kring scenen och stannade därefter framför den byggnad, som skulle föreställa Jerusalem. Ehuru själfva scenen således endast utgjordes af några bockar med ett däröfver lagdt golf — och stundom användes, som det synes, själfva torget utan någon upphöjd träställning — så blef scenbyggnaden dock tämligen dyrbar på grund af de lösa dekorationer eller hus, man där uppställt. Medeltidens smak för ett kompliceradt teatermaskineri — eller les secrets — ökade än ytterligare kostnaderna.

Då man läser beskrifningarna på dessa sceniska öfverraskningar, tror man sig nästan hafva att göra med ett barnspektakel eller féeriskådespel — så naiva voro medeltidens människor, då det gällde den sceniska illusionen. En representation i Bourges, gifven 1536, tyckes i detta fall hafva öfverträffat de flesta andra. Under en dag såg man ej mindre än följande underbara saker: en mekanisk kamel, en dito dromedar och ett lejon, som af-biter handen på en hedning, vidare ett fat, fullt af allehanda djur, som sänkte sig från paradiset och höjde sig dit igen. Caligula färdades på en char, förspänd med flera hästar, och blef sedan ordentligen massakrerad, tack vare en falsk måge och ett falskt hufvud. Med en falsk borr stack man en annan dag — såsom det måste förefalla åskådarne — ut ögonen på S. Matheus, och genom användande af en mannekin lyckades man bränna S. Barnabas lefvande. Två tigrar, som kort därefter kommo upp ur jorden, förvandlades på ett liknande sätt till får, och därpå afslutade man denna angenäma dag med att flå S. Bartholomeus, hvilket konststycke utfördes med tillhjälp af en falsk hud och ett mekaniskt bord.