Ord och Bild: 1893

332

HENRIK SC.HüCK.

Så tarflig tyckes knapt någon scen hafva varit, att icke åtminstone helvetet varit utrustadt med några trolleriapparater. Redan 1437 berättas, att helvetet var så inrättadt, att munnen eller ingången kunde öppna och sluta sig, allt efter som djäflarne skulle gå ut eller in. Ofvanför munnen syntes ett par ögon, lysande af en hemsk eld.

Äfven åskådareplatserna voro ofta jämförelsevis dyrbart inredda. Spelade man pä en borggård, fingo väl palatsets fönster tjänstgöra såsom loger, men ej sällan byggde man dylika. Såsom förebild tyckes man hafva haft den antika amfiteatern med concentriskt stigande rader afåskå-darbänkar och öfverst såsom afslutning en rad af loger.

Omkostnaderna voro således ej små och betäcktes oftast icke af inträdesafgif-terna, hvilka, ehuru ej obetydliga, likväl förefalla att hafva varit lägre än i våra dagar. Då man 1510 uppförde ett mysterium i Vienne, räckte detta i nio dagar. För en loge betalade man då fyra écus, en summa som i nuvarande penningevärde motsvarar ungefär 350 frs eller närmare 40 frs om dagen. En vanlig amfiteaterplats kostade Vs sou om dagen eller i vårt mynt i frs 20 cent. d. v. s. för hela tiden IO frs och 80 cent.

Såsom jag förut nämnt, betäcktes bristen genom stadsbidrag, som tyckes hafva uttaxerats på de enskilde medbor-garne, och af tillskott från korporationer och enskilda.

Då spektakeldagen närmade sig, började skaror af främlingar från landsbygden och närliggande orter att strömma in till staden, skådespelarne samlade sig, iklädda sina lysande dräkter, och drogo i en högtidlig procession genom gatorna. På morgonen, då föreställningen började, stängdes stadens portar, och vakterna mångdubblades för att på ett värksamt sätt upprätthålla ordningen, ofta förbjöds

allt arbete, och t. o. m. kyrkklockorna upphörde att ringa för att ej störa de spelande. Under föreställningen kunde man någon gång drifva liberaliteten ända därhän att man bjöd åskådarne på vin, och vanligen undfägnade man dem med musik.

Och valuta fick man för sina pengar! I Seurre började man t. ex. föreställningen mellan sju och åtta på morgonen och fortsatte till mellan elfva och tolf. Efter en middagsrast på en timme började man åter och höll i till mellan fem och sex på kvällen. Och detta nöje var icke blott för en dag utan räckte i flera. Sju, nio och tolf dagar voro ej en ovanlig tid för ett mysterium, och Apostla gärningar, som 1541 uppfördes i Paris, fortgick i sju månader, visserligen blott på söndagarne.

Men dylika öfverdrifter hämnade sig själfva. Folket vande sig af med arbete, prästerna försummade sin gudstjänst för att sitta på teatern, och talrika oordningar begingos naturligen af denna sam-manströmmande sysslolösa folkskara, som kommit till staden endast för att roa sig. Klagomålen blifva därför på 1500-talet allt talrikare, den nya religiösa rörelsens anhängare stöttes af det naiva och ofta visserligen omedvetet blasfemiska sätt, på hvilket den heliga historien behandlades, och slutligen kom renässansen och dess kännedom om det antika, strängt begränsade och konstnärligt fulländade dramat, af hvilket mysteriet endast kunde betraktas som en barbarisk och nästan hädisk parodi. Alla dessa makter sam-mansvuro sig mot medeltidsmysteriet och för deras anfall föll det slutligen.

På det franska renässansdramats utveckling har det knappast utöfvat något inflytande, men i England och Spanien är det detta medeltidsmysterium, som ligger till grund för den moderna dramatiken, och äfven i Frankrike har me-