Ord och Bild: 1893

amerikanska teaterkvällar.

469

ceum is said to be the finest theater in the world»!

Låtom oss tro det! Svårare är det att tro hvad som står på alla affischer, om alla artister öfver allt: att mr Den-och-den eller miss Så-och-så är »The greatest artist in the world.»

Men om amerikanarne tro det — då är ju allt väl!

Finge man döma af antalet teatrar och de stora summor man kostar på dem, så skulle man kunna tro amerikanarne vara det mest teaterälskande folk i världen.

Och så är det kanske också! Åtminstone anses teateraffärerna i Amerika i regeln vara »good business», herrar »managers» blifva rika, »stjärnorna» honoreras furstligt, och Edwin Booth lämnade efter sig en million.

Och ändå finnas inga statsdoterade teatrar, inga genom obligationslotterier understödda operor eller medels lokalpatriotisk subskription uppehållna scener.

Hemligheten är kanske, att teaterväsendet är grundadt på helt andra vilkor än i Europa. De s. k. »stående teatrarne» äro så godt som okända i Amerika. Visserligen söka vissa artister med förkärlek en viss teater, ett visst »company», men öfver hufvud taget är teatern i Amerika ständigt ambulerande, korsande år ut och år in den väldiga kontinenten i alla riktningar — ibland görande en afstickare till Europa.

Teaterdirektören, »managern», är framförallt affärsman, endast undantagsvis också artist. I flygande fläng, med rent amerikansk »speed» för han sitt sällskap från stad till stad, stannande sällan mer än en vecka eller ett par dagar på samma plats. Utan rast eller ro bär det af. Teatersällskapen jaga hvarandra med ursinnig ifver, och teaterfolkets lif är ett lif i järnvägskupéer.

Endast i några af de större städerna stanna teatersällskapen så länge som två eller tre veckor, och det är blott New-York och Chicago — i synnerhet Chicago nu under utställningen — som kunna räkna på ett och samma sällskap för månader. Och en »vecko-turné» förbytes ofta till en »dagturné», en turné, på hvilken man blott spelar en gång i hvarje stad, en s. k. »one-nights-stand».

Det går undan!

Jag talade en gång med en ung aktris, som just varit med på en dylik »one-nights-stand» genom nord västern.

» Det är förskräckligt!» — yttrade hon -— »natten blir en ständig dröm, en mara om tåghinder och elände, och dagen en jakt genom byar och småstäder. På tåget sofver man eller äter massor af frukt och candy och läser dumma böcker. Man får magkatarr, förlorar sitt sinneslugn, man blir tokig, och ens hjärna blir till slut som en blött och stött flanelltröja! Jag vill hellre bli komfortabelt inlogerad i Sing-Sing, än gå än en gång med en one-nights-stand !»

Men publiken vill ha nytt, ständigt nytt, och det är svårt att tänka sig en äkta yankee se samma stycke två gånger. »Det är gammalt — go ahead!»

Och så rullar Tespiskärran på Pull-manhjul och med expressfart från öster till väster, från söder till norr, år ut och år in.

* *

Med ali sin elegans, ali sin raffinerade lyx sakna de amerikanska teatrarna i regeln den komfort vi äro vana vid i de bättre europeiska teatrarna. Det finns visserligen oftast å hvarje stol en automatisk apparat, som för en slant hyr ut åt dig en kikare, och under stolsitsen kan du placera din hatt, om du ej är allt för rädd om den. Men din röck, din käpp, ditt paraply — hvar göra af dem ? Kapprum äro alldeles okända, och du får placera dina saker hur och hvar du kan och se till, att du får dem med dig, när du går. Underligt nog saknas komforten af kapprum äfven på teatrarna i komfortens land, England.

De amerikanska teatrarna sakna i regeln äfven foyerer. Den stora Auditorium-teatern i Chicago, säkerligen den största teater i världen, skryter särskildt med en foyer, en promenadfoyer, och några teatrar ha verkligen följt exemplet. Columbia-teatern t. ex. har både ladies reception-room och gentlemens smoking room — men detta är undantag. Vill man röra på sig under mellanakterna, får man promenera i den oftast utsökt fint utstyrda entréen.

Enfigt lag får ingen servering af spirituösa ega rum inom teatrarna — men som