Ord och Bild: 1893

476

gustaf gullberg.

är österland däri — lifslust, okunnighet om döden, fatalism och fanatism.

Att hålla tal för Polens frihet i våra dagar — skulle man tro det kunna hända?

Men det hände en dag därborta i Chicago i somras. Det var på en af de otaliga kvinnokongresserna. Jag kom dit just i det ögonblick, då en äldre dam, med smärt växt, energiska, sydländska drag och en djärf profil slungade ut de sista orden af ett tal som jag sedan läste i tidningen. Det var en eldig, sjudande, förbittrad förkastelsedom öfver Ryssland hon uttalade och en lika brinnande, vältalig vädjan till ali världens kvinnor att förena sig i en agitation för återupprättande af —- Polens frihet!

Talarinnan var grefvinnan Helena Mod-jeska — Fanny Davenports medtäflarinna om lagerkransen i Amerika.

Helena Modjeska, egentligen Modrze-jewski, föddes i Krakau 1844. Hon debuterade i Polen 1861 och hennes rykte gick i midten af 1860-talet öfver Europa. Dumas uppfordrade henne flera gånger att komma till Paris och spela Kameliadamen, men hon afslog anbudet. Gift med en Chlapowski, spelade hon i många år å egen teater i Warschau och på andra ställen i Polen.

Men hon var framför allt patriot — Rysslands framfart i Polen kunde hon ej lida. Hon lämnade teatern och emigrerade 1876 till Amerika.

Hon slog sig ner i Kalifornien och »settlade» en ranch i Los Angelos i hopp om att där kunna bilda en polsk koloni. Det misslyckades. Sedan hon lärt sig engelska språket gick hon till teatern igen. Hennes amerikanska debut blef Adrienne Lecouvreur, och hon gjorde därvid stor lycka i San Fransisco.

Sedan dess har hon spelat Amerika rundt med storartad framgång och äfven i London gjort lycka. Hon spelar Shakespeare med förkärlek men odlar äfven den franska sedekomedien.

Har Amerika två Sarah Bernhardt, har det också sin Ristori. Det är en polska äfven hon, och hon heter Janautschek. Jag har ej sett henne annat än på en affisch i S:t Paul, men hon spelar Lady Macbeth för

invandrarne i Nordvästern, kallar sig själf Ristoris like och är — jag misstänker det — lika gammal som hon.

En af de pikantaste och mest originella, om ock icke stora, skådespelerskor, som Amerika har för närvarande, är den unga förtjusande Cora Urquhart Potter.

Tyvärr lyckades jag ej få tag i något porträtt af henne, lämpligt att återgifva för »Ord och bilds» läsare.

Den sköna Cora är af franskt ursprung men född i Canada. Hon är ryktbar mera för sina safirer — de femton vackraste safirer som någonsin hämtats ur Ceylons grufvor -—■ och för sina excentriciteter än för sin konst.

Och likväl är hon en god aktris, som på Hamlins teater visat sig för Chicago-boarne som den för dem oförståeliga »Fran-cillon». Hon är en oppositionel natur. Hon säger och gör hvad ingen annan »bildad» dam i Amerika skulle våga säga och göra, och hon klär sig som ingen annan skulle våga kläda sig. Hon har till ocn med varit den första att våga försöket att återinföra krinolinen år 1893! Mrs Potter har uppträdt i Australien och Indien och är endast till hälften amerikanska.

Var hennes »Francillon» både fin och spirituel, så rådde hon icke med Therèse Raquin. Hon spelade Zolas gripande stycke tillsammans med en engelsk skådespelare, som på senaste åren låtit naturalisera sig som amerikanare. Kyrle Bellew heter han, och han är en på äfventyr rik man. Han har varit förevisare på ett Dime-museum, journalist i Melbourne, guldgräfvare på de australiska guldfälten och har debuterat som skådespelare i Australien, där han spelat tillsammans med storheter sådana som Irving, Barrett och Willard. Nu är han amerikanare och har gjort några framgångsrika turnéer i de förenta staterna. Hans Laurent i Zolas drama var ett med ursprunglig friskhet och kraft gjordt arbete — men höjde sig dock icke mycket öfver medelmåttan. Däremot var mrs Potters framställning af Therèse allt igenom misslyckad, och stycket föll med första försöket.