Ord och Bild: 1893

amerikanska teaterkvällar.

475

Men — det är icke alla, som kunna höja sig öfver publiken, som Booth, och tvinga den att följa sig. Mc Dowell böjer sig, liksom Sol Smith Russel, för publikens smak, skattar åt dess grofva begär och förfallër åt effekten.

Det är det stora, genomgående felet — sedt från europeisk synpunkt. Det är det som förleder komiska skådespelare af rang, såsom Crane och W:m Barry till att spela clowner och Russel att då och då göra ett afsteg från sin annars så raka, medvetna väg.

Äfven skådespelerskorna skatta åt publikens smak för starka affekter, men dock ej så mycket sotn deras manliga kamrater. De ha också andra medel, hvarmed de lättare fånga publikens uppmärksamhet.

Det är svårt att säga, hvem som i närvarande stund är Amerikas mäst framstående skådespelerska. Den mäst populära är kanske Ada Rehan, den i djupare mening större är dock Fanny Davenport.

Fanny Davenport är Amerikas Sarah Bernhardt, en hederstitel som Helena Mo-djeska energiskt bestrider henne och tillägger sig själf.

Men Fanny Davenport har den fördelen att vara yngst af de båda — ehuru just ingen flickunge.

Fanny Lily Gipsy Davenport är född i London 1850. Hon tillhör en gammal konstnärssläkt, och hennes far var på sin tid en af Amerikas förnämsta skådespelare.

Hon kom som barn till fadrens land, Amerika, och uppfostrades i Boston. Debuterade redan 1862 och spelade i åtskilliga år i södern små subrettroller.

Det förnämsta teatersällskap Amerika äger är Augustin Dalys berömda »Company» i New-York. Daly har också egen teater vid Leicester square i London, där sällskapet spelar under den engelska sommarsäsongen.

Genom Augustin Daly introducerades Fanny Davenport 1869 på Fifth Avenue Theatre för New-York-publiken och slog med ens igenom. Hon blef stjärnan för många år, och hennes rykte nådde sin kulmen, då hon för några år sedan kreerade Fedora i New-York.

Fedora — Kleopatra — se där två af hennes bästa roller; det berättar mer om arten af hennes konstnärskap än många ord.

Hon är. icke ung längre, Fanny Davenport — eller Fanny Price, som hon borde heta, ty hon är gift —, hon börjar en smula antaga en matronas skepelse, men hon är skön ännu och i synnerhet glänsa hennes stora svarta ögon ännu af ungdomens hela eld.

Hennes stämma är djup och mörk, nästan dyster, gjord att tolka de djupaste lidelserna, det rufvande hatet, den vilda vreden. Hennes plastik är utomordentlig. Hon rör sig med mera värdighet än smidighet, men det finnes rytm och skönhet i hvarje hennes gest.

Hon besitter icke den eldfulla liflighet, den spirituella grace, som Sarah Bernhardt äger, hon har heller icke hennes rika skala af toner i sin röst.

Men det finns hos henne en storslagenhet, en förmåga af högt och sannt patos, som är mera äkta, mindre konst, är hos den berömda fransyskan.

Fanny Däven ports Kleopatra är en prestation af hög rang, i grunden allt för god konst för ett sådant dramatiskt schablonstycke som Sardous.

Jag glömmer aldrig scenen vid Markus Antonius' lik.

Han dör i hennes armar. Men Kleopatra, själfhärskarinnan, den mäktiga, passionerade, vet ej hvad döden är. Hon har låtit döda sina slafvar, men aldrig tänkt en tanke på döden själf. Hon vet ej hvad det är. Och att döden skulle kunna röfva något från henne, från Kleopatra, den sköna, den mäktiga — det kan hon ej fatta.

Hon ser honom dö, men förstår det ej. Hon talar till honom, smeker honom, jollrar med honom, men han svarar ej. Han är stel och kall. Den djupaste undran griper henne, hon står inför ett för henne nytt, fasansfullt fenomen, döden. Hon kämpar emot tanken därpå, tills dödens visshet på en gång förvandlar hennes undran till den djupaste smärta.

Och med vissheten blir hon hård, kall, stum. Hon kastar sig icke vildt skrikande öfver sin älskades döda kropp, hon böjer stum sitt hufvud ned mot hans — och så, allt är afgjordt, ormen skall leka vid hennes barm; och kall, hånfull, bitter och hård mot ett lif som ej delas af den älskade, ger hon sig döden.

Det är något djupt gripande i detta hennes spel vid Markus Antonius' lik. Det