Sida 570
Om Kristi porträttbilder och deras historia från apostlarnas tid. Af Wyke Bayliss. Öfversättning för »Ord och bild». Med 13 bilder
530
wyke bayliss.
låta måla bilden af en, som gjorde de gärningar, som han ensam gjorde, och som bar de attribut, som endast Kristus bär. leke heller hafva dessa framställningar gått förlorade; de hafva blifvit bevarade åt oss och vi kunna i denna dag få se dem i Vatikanens och Late-ranens museer. Det är icke på grund af något af dessa skäl som tvifvel uppstått om äktheten af den porträttbild vi äga. Allt detta är helt enkelt obestridda fakta, och såsom sådana kända af alla människor. Hvarföre skall det dä finnas något tvifvel? Alla förefintliga sannolikheter äro på samma sida. Om något i sammanhang med detta ämne kan synas underligt, så är det att äktheten kan förnekas. Om den förnekas, bör åtminstone bevisningsskyldigheten åläggas den nekande.
Den rädsla att närma sig ämnet, som så ofta gör sig gällande, och den fördom, som förefinnes emot att antaga Kristusbildens porträttlikhet, hafva uppstått ur två källor. Först och främst genom känslan af hans gudomliga väsendes öfversinnlighet, och för det andra genom fruktan att, om likheten antoges som sann, detta erkännande kunde föranleda svåra praktiska följder. Men läran om Kristi mänskliga natur är lika väsentlig för den kristna tron som läran om hans gudom. Detta tillhör dock den religiösa sidan af ämnet, och den är det icke min mening att vidröra. Jag skall nödgas beröra saker och händelser, hvilka betraktas som heliga, och jag skall tala fritt och med vördnad om dem. Men mitt ämne är Kristi porträttlikhet sådan den angår artisten i hans atelier, och icke sådan den angår teologen. Min egen öfvertygelse är, att inom konstens område, lika väl som inom religionens, ligger den enda säkerheten i den fulla sanningen; att ett falskt begrepp hos konstnären om porträttlikheten skulle ogynnsamt återverka
på religionen, likasom ett falskt begrepp hos religionsbekännaren skulle verka ogynnsamt på konsten. Utan tvifvel gäller budet ännu. Han, som är den samme i går, i dag och i evighet, vill icke tillbedjas i en bild, vore det äfven en bild af honom själf. Men när han antog vår mänskliga natur, gaf han oss rättighet att skåda hans anlete. Om vi neka att se hans anlete, förneka vi honom såsom människans son.
II.
Källskrifter.
Många författare hafva vidrört detta ämne. I »Les légendes des saintes ima-ges» af Collin de Plancy finnes en redogörelse för Veronica-bilden; och i Di-drons »Christian iconography» afhandlar ett kapitel »historien om Guds, Sonens, porträttbilder». De Rossi, Guarucci, Lörd Lindsay, Northcote, Roller, Parker m. fl. anses såsom auktoriteter i åtskilliga punkter af ämnet och böra rådfrågas. Därjämte hafva Mr Walter de Gray Birch, och Mr Jenner vid British museum samlat ett register på mer än två tusen fem hundra olika framställningar af Herren, hvilka finnas bland museets antikviteter. Men ingen af dessa böcker behandlar frågan i dess helhet. Spridda anvisningar och tillämpningar, intressanta i sig själfva, men flyktiga och icke ledande till någon bestämd slutsats, finnas också här och där i kyrkohistorien och bland arkeologiska forskningar. Den enda bok, som värkligen omfattar hela ämnet, är Thomas Heaphys efterlämnade verk med namn: »Kristi porträttlikhet, en undersökning om porträttlikheten af vår dyre Mästares bild.» Boken är resultatet af ett helt lifs studium i hvarje del af världen, där kunskap kunde vinnas och bilder upptäckas och undersökas. Illustrationerna äro utförda efter ritningar af mr Heaphy
Källa: Project Runeberg ·
