Ord och Bild: 1893

532

wyke bayliss.

längesedan fastställda typen någonting större, sannare, gudomligare än de själfva kunde skapa. Renässansens målare voro män med utpräglad sjäifkänsla och varm fosterlandskärlek, — italienare, tyskar, fransmän, spaniorer. Dessa män nöjde sig med att, i denna sitt lifs yppersta uppgift, lägga åsido egen uppfinning, själfständighet, täflan och nationalitet och enades om att ur andra händer ödmjukt emottaga Kristi bild.

Låt oss ett ögonblick betänka hvad detta vill säga. För oss i det nittonde århundradet är det lätt nog att afstå från

Renässanstypen.

Kristushufvudet å Rafaels »Förklaringen».

hvarje anspråk på uppfinning af bilden, ty bakom oss står hela raden af målare, frän hvilka vi ärft den. Men hvilka stodo väl bakom dem? Från hvilka kunde de ärfva den? Om man blickar tillbaka till tiderna före femtonde, fjortonde, trettonde århundradena, till hvad kommer man då? Man kommer till en tid, då det vore fåfängt att fråga, hvilken målare väl hade uppfunnit den. Det fanns helt enkelt inga målare, som kunde det. I ett tusental år hade konsten varit död, och likafullt fanns under hela denna tid denna lefvande, talande, öfvertygande porträttbild af Kristus.

IV.

Jag syftar naturligtvis på mosaikerna i Roms gamla kyrkor. Teckningen sid. 533 är från en af dessa, S. Paolo fuori le mura. Denna, så väl som mosaikerna i S. Prassede, S. Cosimo och S. Damian, S. Pudenziana m. fl. voro kända af sextonde århundradets målare, likasom de varit det af folket i många århundraden redan. Hos alla dessa är bilden den samma. Jag tager den, som kröner triumfbågen i S. Paolo, till typ för den Kristusbild, hvilken framställes i kyrkornas mosaiker. Låt oss ett ögonblick se efter, hvilken plats i konsthistorien dessa mosaiker intaga.

I sitt verk öfver klassisk och italiensk målning daterar mr Poynter den gamla konstens utslocknande ifrån östra kejsardömets upprättande i Konstantinopel år 330, och konstens återuppståndelse i Italien från Giuntas i Pisa, Guidos i Siena och Cimabues i Florens tid under trettonde århundradet. Huru kunde då bilden bibehållas och förflyttas från århundrade till århundrade under denna långa, mörka period? Kyrkmosaikerna äro den förenande länken. De datera sig från Ijärde århundradet. Då den italienska konsten sjönk till sin lägsta nivå, steg den bysantinska i värde och ersatte den. Men för att åter åberopa mr Poynter: »den bysantinska konsten, som till en början icke saknade hvarken skönhet eller storslagenhet, blef småningom alltmera stel och liflös under den järnhårda konventionalism, som öfvade sitt tryck på konstnären. En direkt vädjan till naturen var något alldeles okändt; en konstnär valde sin modell, tecknade den, lärde sig hvarenda detalj utantill och mångfaldigade sina mekaniska kopior, hvarhelst en framställning af hans ämne beställdes. Denna konsts alla sällsynta och fina egenskaper försämrades oundvik-