Ord och Bild: 1893

590

wyke bayliss.

Konstantins tid, igenkänna det sanna por-porträttmåleriets karakter.

X.

Således hafva vi två framställningar men icke två porträtt af Kristus. Den ena, ett konventionelt återgifvande af en vanlig romersk typ, den andra ett dokument, som kommit till oss från apost-larnes samtida. Den begreppsförvirring, som sammanblandar dessa, eller tror, att den ena uppstått ur den andra, är icke något nytt. Den fanns redan under de århundraden, som följde efter basilikornas byggande och dekorering, och tog form i ett försök att sammanjämka båda till en bild. Det välbekanta hufvudet från S:t Cecilias krypta är af sen datum. Det har blifvit hänfördt till nionde århundradet, — d. v. s. till en tid, då konsten icke regerades af hvarken de stora målarnes snille eller de nyomvända kristnas inspiration utan af ett yrkes hårda och oböjliga regler. Mr Heaphy anser det för ett exempel på en till karrikatyr gränsande öfverdrift af den sanna typen. Jag tror, att det däri ligger ett bemödande att förena båda typerna. Läsaren må själf döma. Så mycket är visst, att däri icke finnes ringaste närmande till en tredje typ. Hårets läggning öfver pannan och dess vågiga fall öfver skuldrorna, ögonbrynens båge, hufvudets bredd vid ögonen, den långa, smala näsan — alla dessa drag äro tagna från den rätta bilden. Ansiktets ovala skapnad, som nästan skyler skägget (hvilket, itudeladt, jämte håret på öfverläppen är ett återvändande till den sanna typen), är tagen från den konventionela bilden, som jag nyss talat om.

XI.

Det är omöjligt att inom denna artikels trånga utrymme hopa alla bevis

som tala för saken, och hvilka alla säga detsamma. Det finns likväl ännu en punkt, som är af för mycket intresse för att förbigås. Bilden å sid. 536 föreställer Frälsaren då han förvandlar vatten till vin. Men på denna bild äro vattenkrukorna sju till antalet, hvaremot de i den heliga skrift sägas vara sex. Här uppstår ett egendomligt förhållande. Detta underverk, vattnets förvandling i vin, nämnes endast i ett af de fyra evangelierna, nämligen Johannes' evangelium, — just det evangelium, som nyare kritik förklarat vara af senare datum. Brister nu vår bevis-kedja här? Jag tror det ej. Låt oss se närmare efter!

Vi vände oss från denna tafla till andra, som omgifva den, och hvad se vi då? Vi se Kristus och den samari-tanska kvinnan, Kristus som den gode herden, Kristus som det sanna vinträdet, Kristus som uppväcker Lazarus, och vi märka, att alla dessa ämnen förekomma endast i Johannes' evangelium.

Men här framkommer något ändå besynnerligare. Vi se ingen framställning af Jesu födelse, eller förklaring, eller himmelsfärd, och vi anmärka, att dessa händelser beskrifvas i de synoptiska evangelierna och icke hos Johannes.

När vi till detta faktum lägga, att i andra delar af katakomberna finnes en fullständig framställning af Kristi lif och verk, såsom de berättas af alla evangelisterna, så är slutsatsen omotståndlig:

1. Att de taflor, hvilkas ämnen finnas endast i Johannes' skrifter, voro utförda innan de andra evangelierna nådde till Rom; i annat fall vore det oförklarligt, att ämnesvalet skulle hållit sig till hans skrifter med uteslutande af de öf-versinnligaste händelserna i Frälsarens lif.

2. Att Johannes' evangelium under någon form var icke det sista, utan det första, som blef kändt i Rom.

3. Att särskildt denna målning varit