Tillbaka Read Runeberg

Ord och Bild: 1893

Originalsida 503
Originalsida 503
Originalsida 502
Originalsida 503
502–503

Sida 503

Teater. Amerikanska teaterkvällar. Teaterlif och teaterfolk i Västern. Af Gustaf Gullberg

amerikanska teaterkvällar.

471

:»jig» eller en liten uppvisning i det moderna amerikanska friluftsspelet »base-ball».

De inhemska dramatiska författarne lägga antingen an på det halft sentimentala skådespelet eller på det rafflande morddramat samt öfva framför allt sin talang .och sin uppfinningsrikedom på att af den gamla sagolitteraturen och den moderna äfventyrsromanen tillverka de mest extra-vaganta »extravaganzastycken» eller feérier.

Bland representanterna för det förstnämnda slaget af författare anses Edward Kidder och Clyde Fitsch stå mycket högt.

Deras genre kan närmast liknas vid den, som hos oss representeras af de lyckligtvis nu mycket sällsynta Birch-Pfeiffer-ska dramatiseringarna, rörande, otroliga, larmoyanta, med ädla män och falska kvinnor och bofvar och hjältar utan ali .ända.

Dessa båda författare ha likväl fördelen att ofta få skrifva sina stycken för en af Amerikas bästa skådespelare, Sol Smith Russel, en verkligt god aktör och en fin komiker, som jag närmast skulle vilja likna vid gamle Knut Almlöf, om han än icke hinner denne i förmåga af skarp indivi-dualisering eller har hans djupt satiriska åder.

Men det är skådespelaren, som gör författaren •— Russel som räddar både Kidder och Fitsch.

Karaktererna i dessa inhemska stycken som t. ex. »Peacefu! Valley» af Kidder och »Aprilweather» af Fitsch äro endast löst skisserade, så löst, att anvisningarna på programmet nästan säga allt. Man brukar nämligen ge små fingervisningar på affischen. Hjälten i »Peaceful Valley» mr Hosea Howe är t. ex. »en man från bergen, som säger hvad han menar och menar hvad han säger», en annan är »af naturen ämnad till en gentleman» hvaremot styckets bof är »en spekulatör, som brukar människornas dumhet till sin egen fördel.»

När man läst programmet, kan man ofta hela stycket.

Fitschs senaste, för Russel specielt skrifna stycke, är ganska typiskt för hela riktningen.

En ung artist är inackorderad hos en förtjusande enka med ett par små oförsörjda barn. Mannen har omkommit på sjön. Naturligtvis älskar artisten enkan, — mycket platoniskt. Han passar barnen

och ger sin sista slant till hushållet i hopp att vinna enkans hjärta. Men hon är ståndaktig och trogen sin mans minne. Och den stackars artisten går där och fullgör en äkta mans alla plikter utan att äga hans rättigheter. Det är en sorglustig strid i ett par akter — och just som enkan är färdig att ge efter så — kommer den icke omkomne mannen tillbaka! Stor scen med gråt och tandagnisslan. Men den ädle artisten lägger makans hand i den åter-vunne makens och är glad och nöjd i medvetandet om sitt goda samvete. Huru vackert! Det skall hela Russels verkligen smidiga konst till för att locka publiken till tårar i sista akten. Men det lyckas.

På detta område, på skådespelets och komediens område, ha emellertid de inhemska författarne icke vunnit några större framgångar. Publiken, den något teater-bildade publiken, föredrager alltjämt det importerade silket -— är det ock blott halfsilke — framför det hemmaväfda hvar-dagstyget. Men på boulevarddramernas område stå de amerikanska författarne san nolikt som de första — försåvidt det gäller rafflande episoder, spännande scener, otroliga bedrifter, mord, rån och alla slags brott satta i scen.

Mot ett par sådana stycken som t. ex. »The face in the Moonlight» eller »Lost in New-York» äro de franska boulevarddramerna och d'Ennerys »skådespel» att likna vid små förtjusande idyller.

Här sparas intet, som kan framkalla starka nervskakningar och »behagliga rysningar» hvarken i text, rekvisita eller iscensättning. Ryktbar är ju den naturalism, hvarmed dylika pjeser spelas, äfven om, som jag fruktar, de notiser därom, som ibland nå våra tidningar, på den långa vägen hit blifvit åtskilligt uppfiffade här och där. Men det är tillräckligt i alla fall. Och jag har sett åtminstone ett häpnadsväckande exempel på, huru akrobatiken togs i dramatikens tjänst.

En scen i en af dessa morddramer skildrar, huru tre män söka rädda en kvinna och ett barn ur indianernas klor.

Scenen är en vild bergstrakt. De flyende ha nyss nått fram till en klippas brant, hack i häl förföljda af indianerna, hvilkas tjut man hör på afstånd. Men klippan slutar vid en förfärlig afgrund. Det är minst sina fyra, fem meter öfver

Källa: Project Runeberg ·