Ord och Bild: 1893

amerikanska teaterkvällar.

473

Till denna genre, extravaganza-gen-ren, hör på sätt och vis också operetten i Amerika.

På operetten nedlägger man nästan alltid utomordentliga kostnader för utstyrseln, och en stor balett saknas sällan i de amerikanska operetterna, vare sig de äro af inhemskt eller utländskt ursprung.

Två operettstjärnor, en pà höjden af sitt rykte och en i uppgående, täfla för ögonblicket i Chicago. Det är den sköna Lillian Russel och den unga Maria Tempest.

Lillian Russel ger Giroflé-Girofla i lysande utstyrsel och med en här af sköna kvinnor omgifvande den skönaste — henne själf.

Maria Tempest — ung och vacker, äfven hon, men med mindre röst och mindre konst än Lillian Russel, kämpar tappert för att bära upp en underhaltig inhemsk operett: »The fencing master», men detta lyckas endast med hjälp af utstyrseln, baletten och de hundratals vackra kvinnor, som uppträda däri.

Jag har icke varit i tillfälle att se någon opera i Amerika, af det enkla skäl att man icke bestod sig någon sådan i sommar, hvarken i New-York eller Chicago. Det lär för öfrigt egentligen blott vara New-York, som håller sig med en så godt som ständig opera. Men nu skall ju Patti till Chicago!

III.

Det är en underlig publik, den amerikanska teaterpubliken! Jag borde här kah-ske säga Chicago-publiken — den som jag haft mest tillfälle att iakttaga — men jag tror, att den är sig tämligen lik Öfver hela den amerikanska kontinenten i själfva grunddraget, med en gradation af — hur skall jag säga? — naivetet, stigande i samma mån man går västerut.

»Österns» städer, New-York, Boston, Filadelfia, skulle säkert bannlysa den amerikanske författare, som vågade ställa dem på samma andliga ståndpunkt som Chicago.

Boston i synnerhet skryter ju med sin lärdom, sin intelligens och sitt konstförstånd.

Men som helhet taget är den amerikanska teaterpubliken till hela sin uppfattning ytterst naiv och okonstlad. Denna publik är till hälften vilde, till hälften barn — älskar de stora våldsamma affekterna,

de groteska uttryckssätten och den imponerande posen. De fina smådragen, alla dessa fint utmejslade detaljer, som göra en scenisk prestation till en lefvande verklighet, går den amerikanska publiken förbi, som om de icke funnes. Man ser blott de groft tillyxade dragen af spelet.

Man iakttager denna brist på verkligt konstsinne mest hos männen. Att iakttaga parkettens och logernas eleganta herrpublik under en akt är ett intressant studium. De äro, liksom kvinnorna för resten, alla gripna utaf det nu rundt Amerika till modevansinne gångna bruket att dagen i ända tugga »tutti-frutti» eller något annat slags gummi med någon för matsmältningen »nyttig» (i verkligheten skadlig") tillsats.

Där sitter nu hela denna parkett, tuggande och tuggande, likgiltigt följande dramats gång.

Det är just »Peaceful Valley», som gifves, och Sol Smith Russel är en favorit. Men publiken tuggar och tuggar och följer endast trögt med handlingen. Det är en rörande, fin scen, som spelas. Den unga Hosea skall från bergen draga ned till vidunderstaden New-York för att skapa sig en framtid. Han tar farväl af sin gamla mor — »one of the good old stock» — en afskedsscen, som han gör med stor talang. Men ingen af de många fina pointerna applåderas eller tyckas röra salongen. Först när den sista omfamningen kommer och Hosea roar sig med att på clownmanér dunka gumman i ryggen, vaknar den tutti-frutti-tuggande publiken till medvetande om att något roligt är på färde. Och vaknar med besked -— det blir en åska af skrattsalvor och hvisslingar och en elegant — en riktig »dude» — framför mig vrider sig på sin stol af skratt oeh klappar takt till sitt skratt på båda sina knän.

Det är en toalettscen i detta stycke, som i realism lämnar långt bakom sig den på sin tid i Stockholm så mycket utskrikna, oskyldiga kommodscenen i Vildanden.

Hosea Howe rakar sig och tvättar sig vid sin enkla attiralj framme på scenen. Och han hvarken döljer några detaljer eller skyler lavoarens innehåll. Det är svårt att göra en sådan scen, utan att den skall väcka afsmak eller leda. Hos den amerikanska publiken väcker den jubel, som kulminerar när Hosea, under det han striglar sin rak-knif, dansar en liten »jig».