Sida 399
Dalarna är Svealands nordligaste och största landskap.
naturlig äng -- förhållanden, som mer påminna om Norrland än om Svealand. Hafre ingår i det samfällda utsädet med nära 44 %, potates med öfver 27 %. Anmärkningsvärd är den till ytterlighet drifna hemmansklyfningen. -- Boskapsskötseln står i det hela taget tämligen lågt: för år 1876 angifves antalet vinterfödda kreatur hafva utgjort 17,921 hästar, 77,829 nötkreatur, 70,996 får, 34,952 getter och 11,441 svin -- allt tal, som, med undantag allenast för kor, får och i synnerhet getter, falla vida under de för riket i dess helhet beräknade relativa talen. Ej häller utfodringen är i allmänhet så kraftig som vederborde. Två mejerier, i Husby och Hedemora, arbetade, år 1875, för ladugårdsalstrens förädling, men, såsom det vill synas, under minskadt intresse från de kringboendes sida. -- Skogshandteringen är för D. en näring af framstående vigt. Minst 41 % af all utmarken är skogbärande, och de många vattendragen erbjuda icke allenast goda och väl underhållna flottningsleder, utan ock tillräcklig drifkraft för de storartade sågverken (Korsnäs, Kopparbergs-Hofors, Domnarfvet, Karlefors, Grada m. fl.), hvarjämte under det senaste årtiondet allt rikligare blifvit sörjdt för lättade kommunikationer i landskapets sydliga delar, dit sågverksindustriens och bergshandteringens stora centra blifvit förlagda. Fullt noggranna uppgifter rörande omfattningen af denna sågverksrörelse finnas ännu ej tillgängliga; dock må nämnas, att under senast förflutna gynsamma tidskifte den årliga afverkningen skattats till minst 1,472,000 timmer för år, med antagligt värde vid sågverken af 4,350,000 kr. Åtskilliga af de öfre Dala-socknarna: Särna, Venjan, Lima och Transtrand m. fl., ega storartade kapital i de dem vid afvittring tilldelade allmänningarna. De två sistnämnda socknarna hafva med vederbörligt medgifvande kunnat för femtio år sälja afverkningsrätt för ett belopp af omkr. 2 1/2 mill. kr. -- Bergshandteringen är, såsom redan blifvit antydt, en hufvudnäring. Jernmalmer förekomma dock nästan uteslutande söder om Dalelfven; norrut är det koppar, kalk, sandsten och porfyr, som tilldraga sig mesta uppmärksamheten. Såsom måttstock för länets betydenhet för Sveriges jernhandtering må följande siffror från år 1875 anföras: från 212 grufvor brötos 5,287,000 ctr jernmalm; 47 masugnar gåfvo 1,635,000 ctr tackjern och 15,000 ctr gjutgods, och 41 stångjernsverk, med 94 härdar, lemnade 445,000 ctr stångjern och 364,000 ctr smältstycken. Samtidigt voro vid grufvorna sysselsatta 1,547 personer, och vid jernverken 1,989. Att den svenska bergshandteringen under de senaste årtiondena bytt skaplynne torde vara allmänt kändt: de många bruksidkarna i liten skala hafva fått lemna rum för stora kapitalstarka bolag, hvilka åstadkommit sådana industriella centra, som ångans tidehvarf kräfver. De kända namnen Stora Kopparbergs bergslag, Avesta, Smedjebacken, Grängesberg, Kloster, Larsbo-Norn m. fl. vittna nogsamt, att D. i denna utveckling ej stannat efter sin tid. Länets industri är för öfrigt, med få undantag, ej af någon större betydenhet. Grycksbo pappersbruk bör dock särskildt
nämnas, liksom ock ett erkännande gifvas åt den händighet och de mekaniska anlag, hvilka i så hög grad utmärka D:s befolkning och som i några bygder skapat härdar för en omfattande husslöjd (ur och symaskiner från Mora, hårarbeten, smiden, spinnrockar, laggkärl m. m.).
I sin södra del är D. ganska rikt försedt med samfärdsmedel. Det vattensystem, hvars medelpunkt utgöres af sjöarna Vessman och Barken, eger genom Strömsholms kanal en lätt förbindelse med Mälaren. Smedjebacken, vid Barkens norra strand, och Ludvika, vid södra änden af Vessman, sinsemellan förbundna genom jernväg, bära genom sitt framåtskridande intyg om samfärdselns liflighet. Linien Falun--Gefle, öppnad 1859, är den äldsta af de många jernvägssträckningar, som beröra södra D. På kortare sträckor genomskäres landskapet af norra stambanan, Frövi--Ludvika-banan och den s. k. stora bergslagsbanan: Falun--Göteborg. För öfrigt finnas flere smärre lokal-banor: Krylbo--Norberg, Avesta--Krylbo, Vintjärn--Björnmossen, Näs--Morshyttan m. fl. -- alla afsedda att underlätta transporterna till och från gruffält och masugnar. Vid utgången af år 1876 utgjorde hela längden af länets jernvägar 21,55 mil (230,3 kilom.).
Hvad Dalarnas härdade, tappra och frihetsälskande befolkning under Engelbrekts, Sturarnas och Vasas ledning utfört till hela fosterlandets räddning undan utländskt förtryck står med oförgängliga drag ristadt i Sveriges historia. Men dessa häfder förvara jämväl vittnesbörd om dalamännens styfsinthet och sjelfrådighet. (Se Daluppror.) Gustaf III:s effektfulla uppträdande vid Mora 1788 torde, åtminstone tills vidare, kunna sägas vara slutakten i landskapets politiska historia. -- Det bör ej lemnas oanmärkt, att den nordligaste delen af D., Särna socken, först år 1644 och på eröfringens väg (se Buskovius) förenades med det land, dit den af naturen hörer.
D. kallas hertigdöme. Dess vapen är tvänne korslagda pilar på röd grund, med en krona mellan deras uppåtvända spetsar. Befolkningen är en storväxt, vacker folkstam. Ärlighet och pålitlighet, idoghet och förnöjsamhet, stolthet och sjelfkänsla äro de utmärkande karaktärsdragen. Men några af dessa egenskaper urarta lätt till öfverdrift. Särskildt äro dalkarlarna ganska stolta öfver sina egna och förfädernas förtjenster. Allmogens vandringslust är vida bekant; måhända bör den, i det hela taget, snarare skrifvas på nödens och behofvets än på den inneboende obetvingliga hågens räkning. I afseende på språk, lynne och seder förefinnas mellan de olika bygderna stora skiljaktigheter. Detta är förhållandet äfven med de välkända, vackra nationaldrägterna.
Folkspråket sönderfaller i tvänne dialekter: bergslagsmålet, i södra och mellersta delarna, samt det egentliga dalmålet, i Österoch Vesterdalarna. Det förra, hvilket i norr sträcker sig ett stycke ofvanför Falun, liknar i det hela den vanliga högsvenskan, Några vigtigare egendomligheter finnas icke; närmast öfverensstämmer det med allmogemålet i norra
Källa: Project Runeberg ·
