Ord och Bild: 1896

84

KARL WÅHLIN.

garna på Mesa Verde» (i 2:a årg. af »Ord och bild»).

De förluster för »Ord och bild», som vi här antecknat, äro tillika de största och kännbaraste förluster, som svensk litteratur och konst lidit under den tid vår öfverblick omfattar. De bortgångnes platser skola aldrig kunna fyllas af andra, ty om hvarje människa är på sitt sätt oersättlig, gäller detta allra mest om de människor, som fått en rik begåfning. Men lifvet skapar med nya människor nya värden, och det gäller att tillvarataga dessa på bästa sätt, medan de ännu äro befintliga. Så länge »Ord och bild» kan bidraga till att främja ett lifligt och innerligt förstående hos vår allmänhet af de stora krafterna i vår tids intellektuela, litterära och konstnärliga arbete och att öfver hufvud vidga synfältet utöfver det hvardagligas förgrund, skall den hafva en plats att fylla. »Ord och bild» har, hoppas vi, med de nu utgifna femtio häftena tillräckligt tydligt uttryckt sin princip, åtminstone hafva vi funnit den i de flesta fall uppfattad i full öfverensstämmelse med våra afsikter och önskningar.

Äfven tro vi, att den form, i hvilken tidskriften framträdt, skall framgent såsom hittills lämpa sig för dess uppgift, och att några väsentliga förändringar ej skola vara behöfliga. Däremot kan det icke med säkerhet sägas, att ett slutgiltigt resultat vunnits med hänsyn till tidskriftens organisation och dess betryggande såsom en institution i vårt samhälle af den erkända och häfdvunna art som t. ex. den politiska tidningen, nationalteatern, den fria högskolan, föreläsningskurserna för menige man o. s. v. Och dock har »Ord och bild» — eller något annat företag af samma art — lika väl som de ofvannämnda kulturinrättningarne och vid sidan om dem en samhällsmission att fullfölja, tillräckligt viktig för att från samhällets eller de ledande samhällsmed-lemmarnes sida uppmärksammas.

Då vi hysa förhoppning om att ett sådant deltagande i »Ord och bilds» angelägenheter, när det behöfves, icke skall uteblifva, grunda vi denna förhoppning på de bevis på högsinnad allmänanda, som »Ord och bild» redan i rikt mått fått röna.

i