Sida 291

UR TVENNES LIF.

Af HILMA ANGERED STRANDBERG.

EN frÀmling med rocken pÄ armen och halmhatten pÀ nacken gick lÄngsamt den smala brÀdtrottoa-ren fram. Han letade tveksamt efter det rÀtta huset i den lÄnga rÀckan af bostÀder, alla hvarandra lika som bÀr. VÀrmen pinade honom, och gamla och nya tankar pinade honom. Han vÀntade att fÄ se nÄgot, som kunde antyda, hvar han borde gÄ in utan att direkt behöfva frÄga. Kanske uppsköt han det icke ogÀrna.

Men förgÀfves. De tretton smÄ husen innanför staketen lÄgo öde och tillslutna i Illinois' brÀnnande middagssol. Alla fönsterluckor voro förskjutna, och ÀppeltrÀdet i grÀset nedanför hvarje frontdörr strÀckte melankoliskt ut sina grenar. DÄ mÄste han frÄga en karl, som kom gÄende frÄn jÀrnbruket ute pÄ prÀrien.

»UrsÀkta, hvar bor missis Fredman?»

Karlen mÀtte honom frÄn hatten till skoklacken, dÀrpÄ sade han litet försmÀdligt:

»I fjĂ€rde huset frĂ„n Ă€ndan dĂ€r, men det hörs inte, om ni knackar, det Ă€r middag nu — det Ă€r bĂ€st ni gĂ„r bakvĂ€gen.»

Han gjorde en rörelse med handen för att visa rundt hörnet och sÄg efter frÀmlingen.

»Det var en svensk, det vÄgar jag hufvu't pÄ», tÀnkte han, »jo di har det bra, di latoxarna dÀrhemma».

PĂ„ baksidan af husen rĂ„dde brĂ„da lifvet. Halfhöga plank skilde de trĂ„nga gĂ„rdarne frĂ„n hvarandra, och dörrarna till bislagen, hvilka sommartiden anvĂ€ndes som kök, stodo öppna. Slammer af pannor, tallrikar och gafflar, basröster och kvinnodiskanter, barngrĂ„t och hyss-ningar -—- allt trĂ€ngde ut pĂ„ prĂ€rien, som glödde flack och enformig med buskar hĂ€r och dĂ€r och afbruten endast af brĂ€d-gĂ„ngar mellan tarfliga trĂ€villor samt lĂ€ngre bort af en slingrande orm af jĂ€rnvĂ€gsskenor.

Vid husvÀggarne stodo halfnakna karlar och gnodde in öfverkroppen med tvÄllödder.

Innanför fjÀrde planket sÄg han en kvinna stÄ och skölja klÀder vid gÄrdspumpen, medan hon dÄ och dÄ talade inÄt.

»Nils — hör du mig? Tag dig i skĂ„pet — pĂ„ öfversta hyllan (plask af det urvridna vattnet) — ett stycke paj jag

gömt--Do'nt you see? (plask, plask)

— Goodness att jag inte fick slut pĂ„ det hĂ€r elĂ€ndet i morse.»

Rösten var Ă„tminstone densamma — med sĂ„ng i sig! Herre Gud, den hade klingat pĂ„ soarĂ©er och vid badorter och gjort furore ‱— var det inte som en dröm allt det hĂ€r?

— — ‱—- Missis Anna Fredman fick se en elegant herre förlĂ€gen stĂ„ och tumma pĂ„ grinden. Hon kĂ€nde ögon-

Skannad sida 291