Sida 256
DIONYSOSTEATERNS RUINER I ATEN.
EN KLASSISK TEATER.
Af JOHAN BERGMAN.' Med i bild.
DEN dramatiska konsten stÄr för nÀrvarande ganska lÄgt pÄ den klassiska ort, som i antiken var skÄdeplatsen för dess högsta blomstring. Det Àr icke synnerligen mÄnga Är sedan konungariket Hellas' hufvudstad ej hade annat Àn en lada (i ej blott figurlig mening) till plats för skÄdespelare och publik och för de mer Àn ansprÄkslösa tiljor, som fingo förestÀlla vÀrlden. SÄ kom en dag en rÀddande »deus ex machina» i form af en bland dessa millioner, som dÄ och dÄ af minnesgoda hellener i lyckligare lÀnder sÀndas hem till forn-tidsfrejdadt och i alla skiften Àlskadt fosterland. En prÀktig teater, smyckad
med kolonner och statyer af det nÀrbelÀgna penteliska bergets dyrbara och Ànnu efter Ärtusenden lika outtömliga material, reste sig, en af det moderna Aténs vackraste byggnader. Men det Àr en bakvÀnd metod att reda till formen utan att först Àga ett innehÄll. Talias prÀktiga palats stÄr för det mesta öde oeh tomt. SÀllan upptrÀder ett inhemskt skÄdespelarsÀllskap, och om sÄ Àr fallet, sker det mest till det klassiska rummets vanÀra. NÄgon gÄng gÀstas Atén af franska, Ànnu oftare af italienska skÄdespelare, hvilka dock med sitt frÀmmande sprÄk och sin frÀmmande konst naturligtvis ej Àro i stÄnd att frÀmja utvecklingen af en nationel dramatik.
