Ord och Bild: 1896

dagboken.

7 i

TEATER.

STOCKHOLMS TEATRAR. K. Dramatiska teatern.

April 15. Fabror Pål. Komedi i 4 akter af Anna Wahlenberg.

Vasateatern.

Mars 26. Det stora förslaget. Komedi i 4 akter af P. Staaff.

April 7. Kung Midas. Skådespel i 4 akter af Gunnar Heiberg. Öfvers, af Daniel Fallström (repris).

» 2i. Giboyers son. Komedi i 4 akter af Emile Augier. Öfvers, af Axel Bosin (repris).

» 27. Tofslärkan. Pjes i 4 akter af Ernst v.

Wildenbruch. Öfvers, af Oscar Wijkander (repris).

Södra teatern.

April 23. Gyllene drömmar. Skämt i 1 akt af Vital Asa. Öfvers, från spanskan.

Fru Lohengrin. Fars i 3 akter af Chi-vot Roussel och van Loo. Fritt efter en tysk bearbetning af Frans Hedberg.

Senaste gången, herr Knut Almlöf utförde en ny roll, torde hafva varit när Alfred de Mussets »Osvuret är bäst» på våren 1 8 6 uppfördes å k. dramatiska teatern. Det är således tio år som förflutit sedan dess, tio år af den ålder, i hvilken människans förmåga att producera, att skapa nytt, plägar slappas, under det den konstnärliga formen, den vunna tekniken länge nog kan stå kvar. Men herr Almlöfs »Fabror Pål» är intet dylikt efterklangs-arbete. Det är en figur i många och väsentliga sidor olik hans vanliga fack. Om beröringspunkter än finnas med »Den girige» och med »Eftersommar», är dock Fabror Pål en människa af helt annan halt, och herr Almlöfs tredje allvarliga roll från senare år, Shylock, har med honom intet gemensamt. Och den konsekventa, utarbetade och fullfärdiga bild herr Almlöf nu gifver af den gamle egoisten och cynikern visar, att vår sceniska konst förlorat mycket under de år, då han ej varit verksam annat än vid kortare gästspel i sina gamla bravourroller, men tillika, att om han fortsätter på -den väg, han ånyo beträdt, vi kunna hoppas på flere bidrag till det galleri af utmejslade, lef-

vande figurer, som hans roller bilda. Det är sant, att han väntar den uppmärksamme åskådarens tillmötesgående i att uppfatta hans intentioner, den rent fysiska kraften i såväl spel som organ tryter stundom, men i gengäld bjuder han på en rikedom af fina observationer, snabba och diskreta växlingar och en diktion, så mönstergill, flytande och naturlig på samma gång som konstnärligt utarbetad, att den i och för sig blifver till en stor njutning för ett härför känsligt öra och kommer oss att med svårmod och harm minnas den tid, då det brukades, att alla talade vårdadt och väl på scenen.

Fru Wahlenbergs penna är ej företrädesvis skuren för dramat. Hennes bästa sidor äro en fin och inträngande observation på det hvardagliga lifvets små förhållanden och vanliga människor, det ligger gärna något hemtrefligt, naturligt och snarare en mild, kvinnlig känslighet än någon intensivare passion öfver hennes diktning. Men när fru Wahlenberg skrifver för scenen, sträcker hon gärna sina anspråk längre än till att gifva de små genrebilder, som sannolikt skulle lyckas henne förträffligt. »Farbror Pål» rymmer sålunda ganska stora anspråk på grundlig karakter-teckning och djupgående själsanalys, och vare det långt från mig att vilja förneka, att stycket har betydande förtjänster i det afseendet i Påls och Ingas figurer. Särskildt är det ett fint psykologiskt drag, att Pål i sista akten inser, att han tagit fel på sina känslor för Inga: den gamle hårdnade egoisten, som aldrig hållit af någon människa, utom de kvinnor han »varit kär i», upptäcker nu med ånger och grämelse men på samma gång till sin egen befrielse, att det finns äfven andra sätt att tycka om någon än den gröfre erotikens. Denna utveckling kastär ett sym: patiskt ljus öfver styckets hufvudperson, hvilket väl kan behöfvas efter alla de föga älskvärda drag och sidor vi i föregående akter lärt känna hos honom, och detta ljus är äkta och värmande, ingen vanlig teaterbelysning till sista akten.

Ingas roll, som fru Seelig-Lundberg gifver varmt och nyanseradt, rymmer ock flere psykologiska iakttagelser af värde vid sidan af