Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN.

7 i

sen nu en gång för alla är ett område, som är henne nästan alldeles främmande. Hrr Aulin och Stenhammar spelade med vanlig talang den stora violinsonaten i e, en enda stor stiliserad sång, kunde man säga, och ett par fantasistycken, hvarjämte hr Stenhammar spelade några af tankarne »från nu och fordom», opus 23, den kanske mest Sjögrenska af pianosamlingarne. Tyvärr hade hr Stenhammar emellertid icke rätt uppfattat deras karakter, som mestadels är lidelsefull och stormande.

Af öfriga konserter var Musikföreningens mycket intressant, mindre på grund af den nu utförda kompositionens egen beskaffenhet än på grund af det delikata utförandet, med hvilket föreningen och dess utmärkte ledare, hr Neruda, firade en verklig triumf. Förmodligen ha icke ens någonsin polyfona körer här sjungits med sådan klarhet, nyansering, rytmisk precision och god frasering, som vid denna konsert.

Själfva verket, Kiels oratorium »Kristus», fick däremot nöja sig med »succés d'estime», hvarvid aktningen mera gällde den lärda, ehuru understundom väl formalistiska gestaltningen, än den musikaliska inspirationen, som icke var så omedelbar utan påverkats såväl af Mendelssohn som af den halft italianiserade Haydn-Mozartiska kyrkomusiken men äfven af Händel och Bach, hvilkens senares Matteus-passion tjänat som mönster för det hela. Recitativen och orkesterpartiet förrådde däremot en modern mästares hand. Solister voro här hr Lundqvist, fruarne Edling och Linden m. fl.

Vidare kan nämnas, att Aulinska kvartetten å sin sista soaré försökte sig med ingenting mindre än Beethovens B-dur-kvartett, opus 130, en sublim tonskapelse från mästarens sista tid, där det visionära andeskåderiet och den djupa humorn ännu omväxla med mer folkligt naiva anklanger från en tidigare period. Programmet upptog här vidare Dvoraks sprudlande pianokvintett i A, opus 81, samt konsert för piano och stråkar i f-moll af gamle Sebastian Bach. Ett gediget program, som dock icke lockat så talrik publik som vanligt. Proppfullt hus hade däremot den lofvande bassångaren Oscar Bergström, prof. Hallströms elev, på sin matiné i Musikaliska akademiens orgelsal, där man också bland annat hade nöjet (!) höra fyra harpor utföra Ave Maria af Oberthür.

Från Operan är att omnämna, att hr Forsell som Escamillo i Carmen haft sin andra debut, som emellertid icke var fullt lyckad

— det var en toreador i salongsstil, han lät oss se, och rösten tycktes något späd — samt att man firat Gustaf Vasas minne med en festföreställning, till hvars musikaliska del jag skall återkomma. Vidare har fröken Febea Strakosch, en ung sångerska tillhörande den bekanta impressariofamiljen, uppträdt som Elsa, Santuzza, Leonora (i Trubaduren) och Violetta och därvid visat sig som medelmåttig i det rent vokala men så mycket mer anmärkningsvärd i det dramatiska. Hennes Santuzza var särskildt en utmärkt prestation, full af lif, eld och poesi, den bästa Santuzza vi här sett. Sista akten af Traviata gjordes äfven vackert, men denna opera gafs för öfrigt liksom Trubaduren i sin helhet på ett sätt föga värdigt en kunglig seen. Bristande precision och bristande intresse nästan öfver hela linien. Så mycket bättre gick i stället den föreställning af Faust, med hvilken två hvar i sin art intressanta italienska sångare introducerade sig här. Jag får förmodligen nästa gång bättre tillfälle att omnämna deras prestationer och nämner nu blott, att tenorsångaren Coki-nis, grek till börden, visserligen som dramatisk artist var ett rent monstrum men däremot en särdeles framstående sångare med fulländadt legatoföredrag och välljudande stämma — ett slags manlig Catalani eller Persiani

— hvaremot kamraten, Gandolfi, visade sig vara en fullödig dramatisk artist, som därtill förfogar öfver ett klangfullt instrument. Hans Mefisto var så saftigt och liffullt karakteriserad, att den till och med öfverträffade den typ, som Bottero här lät oss skåda; liksom denne lät Gandolfi oss se en variant af folksagans halft burleska djäfvulstyp. Af våra egna artister framstod fru Brag som Margaretha, som alltid tillhört hennes bästa partier.

M. J.

CLARA SCHUMANN †.

Samtidigt med att »violinens drottning» Wilma Neruda, lady Hallé, firat sitt femtioårsjubileum som utöfvande konstnär, medan hon ännu står på sitt lifs middagshöjd och med obrutna krafter öfvar sin ädla konst, har prima inter pares bland samtidens kvinnliga pianovirtuoser, Clara Schumann, mätt af år och ära, den hon själf vunnit och den som för sena tider är förknippad med det namn hon bar under mer än ett halft århundrade, skattat åt förgängelsen.