Sida 466
LITTERATUR.
jules de goncourt. teckning af edmond de goncourt.
EDMOND DE GONCOURT.
Med 2 bilder.
Paris den 25 juli 1896.
NĂR dessa rader nĂ„ hera till Sverige, hafva vĂ€l tidningarna redan berĂ€ttat om och Ă„ter, hur den siste Goncourt aflidit ute pĂ„ Champrosay, Alphonse Daudets landtstĂ€lle midt i Isle de Frances frodiga sommargrönska, i armarne pĂ„ sin nĂ€rmaste vĂ€n, Daudet, sjĂ€lf sedan sĂ„ mĂ„nga Ă„r tillbaka stĂ€mplad af döden, men sparad â tyckes det â ej minst för att stöda under en ensam och glĂ€djefattig Ă„lderdom den, som de unga novellisterna Ă€lskade kalla litteraturens »Marskalk af Frankrike». De egendomliga omstĂ€ndigheterna vid hans bortgĂ„ng, hans testamente och hans akademi, hans lefnadsdata och hans lifsverk, allt detta har sĂ€kerligen i dessa dagar förtalts Ă€fven hemma hos oss, men trots det kan jag ej motstĂ„ lusten att Ă€fven jag skrifva
nÄgra ord om den döde. Utom de inre omstÀndigheter, sora tidtals nÀrma eller fjÀrma oss frÄn en skriftstÀllare, finns det ocksÄ yttre, som i detta hÀnseende kunna vara afgörande. Sysselsatt med studier just pÄ det fÀlt, dÀr den bortgÄngne var den store och erkÀnde mÀstaren, förra Ärhundradets franska konst, har jag dessa mÄnader oupphörligen haft hans och broderns böcker i hÀnderna och gÄng pÄ gÄng med vÀxande beundran konstaterat, hur Edmond och Jules de Goncourt sagt allt, pÄ en gÄng det djupaste och det mest skimrande, om rococons stora konstnÀrer. Och det var ej mer Àn en mÄnad sedan jag sjÀlf hade tillfÀlle att fÄ, om ocksÄ ett mycket flyktigt, personligt intryck af den nu bortgÄngne.
Med en rÀtt egendomlig kÀnsla steg jag in i hans koketta lilla hus i Auteuil, det tÀcka hotellet Boulevard Montmorency 53 med Ludvig XV:s högdragna och trötta
