Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN.

7 i

förlåtit sin otrogne make», men han gör på samma gång detta betingade medgifvande åt Banérs klagan öfver hennes dåliga humör: »Kanske kunde hon genom ett blidare sinne hafva fört honom från förvillelserna på bättre vägar» (sid. 5 2).

Mera intagande gestalter än Lilliernas äro Margareta Boije och Arvid Forbus uti den andra uppsatsen — hvilken redan delvis förekommit i »Ord och bild» (2 årgången). Med Margareta Boijes dotter Sofia Juliana De la Gardie föres skildringen fram till Karl XII:s »härliga victoria» vid Narva, men tecknar dessförinnan i målande drag, hur man under reduktionens tid trätte och processade med kronan om de rester af förmögenhet, som kronan lämnat kvar åt högadeln.

För öfrigt visa tvenne reseskildringar af italienarna Magalotti och Bicchi, hur den tidens Sverige verkade på främlingar, och den återstående uppsatsen är en liflig redogörelse för fester och episoder från drottning Kristinas vistelse i Italien. »La regina nomade» som hon nämnes, i enlighet med »Nya bidrag till Kristinalitteraturen. Anm. af T.» (Sv. Hist. Tidskr. 1890).

Den icke lösta gåta, som hette Kristina af Sverige, måste fresta hvar och en, som sysselsätter sig därmed, till gissningar och antaganden, och det är ej underligt, att en man som bibliotekarien Tegnér, trots sin på förhand uttalade reservation mot att vilja göra det (sid. 121), ägnar flere sidor just åt en utredning om hennes personlighet. Hans omdömen om henne äro därvid betydligt blidare än friherre G. Bildts, som icke tvekar att betona hennes totala brist på pliktkänsla m. m. (I Brigittas Hospital, Hist. Tidskr. 1895). Tegnér däremot, hvars strängt moraliska begrepp annars ständigt ligga i klar dag, ursäktar henne på grund däraf, att hon såsom en Vasa-ätténs arfvedel jämte snillet »fått något af dess farliga grannar i själens dunkla regioner». Han gör en jämförelse mellan henne och Karl XII för att till sist utropa: »Fullt beräknelig var väl ingendera efter vanlig måttstock. Var detta hos Karl XII så väl som hos Kristina den dunkla sidan af Vasaarfvet?» (sid. 155). Äfven opponerar han sig mot de skandalskrifter, som cirkulerat om Kristina, »för hvilka inga bevis företetts och mot hvilka egendomligheter hos hennes person ej mindre än hennes egna yttranden måste anses äga vitsord» (sid. 160). Detta torde särskildt gälla den af T. som en pamflett betecknade

»Hist. des intrigues galantes de la reine Christine», hvilken åter Bildt ägnar mera tilltro enligt en specialstudie däröfver (Hist. Tidskr. 1 890).

I sin helhet är den vackra boken intressant för unga och gamla med sitt eko af röster som tystnat för längesen, men som ljödo med myndig klang i Sveriges starkaste århundrade. H. Wilhelmsson.

NORSKA OCH DANSKA BÖCKER.

Henrik Pontoppidan: Højsang.

Det Schubotheske Forlag, Kjøbenhavn.

Alvilde Prydz : Gunvor Thorsdatter til Hære.

Henrik Pontoppidan är en författare, som man alltid tar där man ställde honom sist. Han har en gång haft sin brytningstid; det är nu länge sedan dess. Mer än ett nytt evangelium har sedan den tiden sett dagen och dragit fram med stoj och strid i sitt följe; han har lyssnat till larmet och sett på och smålett i skägget, och under tiden har han fortsatt att skrifva sina alltid lika konstnärligt afslipade små böcker, en för hvart år -— skrifvit dem i den form han en gång har funnit och gjort till sin och fyllt dem med det innehåll, som en gång har sjungit sig in i hans själ. Obekymrad om den litterära börsens hausser och baisser, har han satt sig tillrätta i sin lugna och fredliga position som en af bokvärldens »stille Eksistenser»; och han har tryggt kunnat göra det utan fruktan för att glida ned bland de förbisedda, ty därtill är hans talang för solid. Låt vara att det kan ligga en del andlig indolens i detta; där ligger också en viss skeptisk stolthet. Då man icke, som de stora genierna, kan vara det vittra modets herre, hvarför då förnedra sig till dess narr?

Det må nu vara af det goda eller af det onda — sannt är det i hvarje fall, att Pontoppidans böcker likna hvarandra på ett hår, och sannt är det icke desto mindre, att man hvarje gång vänder tillbaka till dem med glädje. De sensationer de ha att gifva känner man förut, och man har nöje af att återfinna dem.

Pontoppidan har gjort sig en genre, som jag skulle vilja kalla pseudoidyllens. Han börjar gärna sin bok så, att den ser ut att kunna blifva till litet af hvarje, men knappast till något betydligt; berättelsen glider fram sida efter sida med ett konstnärligt vårdadt föredrag, men utan att man ännu har känslan af att författaren riktigt är med — det är han icke heller ännu, han smyger sig bakom