Ord och Bild: 1896

VÄXTLIFVET I FOLKETS TRO OCH DIKTNING.

Af EVA WIGSTRÖM (AVE). Med 9 vignetter, tecknade för »Ord och bild» af Gunnar G:son Wennerberg.

MEDAN vår moderna diktning och konst med en ifver, som stundom förefaller ansträngd och andfådd, söker sig nya ämnen och nya uttryck, ligger här ett område nästan så godt som okändt, fastän det helt osökt erbjuder stora och rika poetiska skatter. Folkdiktningens och folktrons vidsträckta område ingifver nu, då man med kärlek och intresse beträder det, en stämning, som när man från en lång vandring på en dammig landsväg genom ett solstekt landskap kommer in i en skog invid en blånande hafsvik. Emellan skyhöga träd, öfver blommor och mossa leka solljus och skuggor en ständigt växlande lek, framtrollande färgspel och skiftningar genom hela skalan, från den högsta mänskliga lycksalighet till den djupaste smärta. Och nedanför glänser eller suckar hafvet, där poesiens sjunkna Vineta blott ligger och bidar de förlossande ord, hvilka åter skola bringa den sköna stadens alla skatter i dagen.

I folkdiktningens värld äger hela naturen ett medvetet lif. En gång har den ägt ett språk, som då för människor var ett med folkens modersmål; nu ligger

största delen af detta språks ordförråd gömdt i den sjunkna staden, men af de fragment, som ännu finnas bland folket, kan man få en aning om den slumrande skattens rikedom och fägring.

Vi skola nu här endast söka gifva en föreställning om hvad som kan finnas bara på ett enda blad i denna stora bilderbok, som man kallar folkdiktning.

Några af träden i våra skogar tala ännu begripligt med hvarandra samt till människors barn. När alen ser skogshuggarens yxa blänka, ropar hon ångest-fullt: »Hugg mig ej, ty jag blöder!» Och när denna kärrens och sumpmarkens hårdföra dotter ser yxan höjas öfver den väna björken, ropar hon: »Hugg ej min syster björken, ty hon storgråter!» Alen känner hela skogens solidaritet och vet ej af något sådant som att önska förstörelse öfver något träd, fastän de hafva sitt bättre på det torra än hon själf.

Alen får dock ofta blöda för yxan, och nu förebrår det röda alvirket de mera smidiga träslagen för det de »krypa in hvar som hälst» (begagnas till möbel-inläggningar), ty alen är en själfständig