Ord och Bild: 1896

4

DAGBOKEN.

Hr Ring har splittrat sina krafter för mycket och sökt på för många håll. Han har ledts af den förlåtliga önskan att gifva prof på sin förmåga och vidden af sin beläsenhet. Hade han valt efter fullt fri smak och fallenhet, skulle han bättre upptäckt både sin begränsning och sin styrka.

Något detaljeradt omdöme, som kräfver större utrymme, kan ej här ifrågasättas. Af-sikten har här blott varit att fästa uppmärksamheten på samlingen, som väl försvarar sin plats bland vår öfversättningslitteraturs intressantare alster.

Hellen Lindgren.

TEATER.

STOCKHOLMS TEATRAR.

K. Dramatiska teatern.

Dec. 28. En räddande ängel. Lustspel i 1 akt af

A. Ch. Leffler (repris). Jan. 4. Damernas vän. Komedi i 5 akter af Alexandre Dumas d. y.

Södra teatern.

Jan. 7. Trilby. Dram i 4 akter. Fri öfversättning från engelskan.

& &

,use-föreställningarna å k. operanden 16 — 2 3 december utgjorde den största tilldragelse våra teaterannaler sedan flere år hafva att anteckna. Till och med de små restriktioner, som man nödgats pålägga sin förtjusning vid Ristoris, Rossis, Sarah Bernhardts och Coquelins gästspel: att »stjärnan» oförnekligt lämnat sin kulmen bakom sig, att omgifningen var allt för underlägsen eller att konsten var bemängd med virtuositet — försvunno här; dessa Duseaftnar gåfvo ett helt och odeladt intryck af den noblaste, sannaste konst. Eleonora Duse själf, hennes personlighet — och den utfyller strängt taget hela hennes konst — har i detta häfte blifvit skildrad med en för geniet känslig uppfattning af en bättre penna än min; jag inskränker mig därför till att här meddela några lösa, mera »fackmässiga» observationer om hennes spelsätt.

Som hos alla utmärkta skådespelare, säga hennes entréer så mycket. Hon kommer in på scenen, som rollen och situationen kräfva det, men aldrig som den med spänning motsedda gästen. Santuzza kommer in med brådskande och dock tunga släpande steg och vaggande gång, som den som går hela dagen i arbete och oro. Marguerite Gautier kommer med små blaserade steg i sidenskor, och det är genast för alla klart, att det är hemma hos sig själf hon kommer in, att det är hon, som bor i det rum, där vi sett styckets ex-

posé afspelas. Mirandolinas första entrée gifver med ens lustspels- och rokokokarakteren; hon kommer, fm och pyntad, med blommor och stora örhängen, med trippande, högklackad, själfsäker gång, med näsan käckt i vädret och munnen spetsad till kyss; under det man däremot i Magdas första entrée ser och hör, huru hon sprungit hela trappan upp för att få sluta den älskade systern »Piccola! Piccola!» i sina armar.

Duse försmår alla teaterknep med falska sortier och applåd-utpressningsförsök. När Marguerite Gautier sliter sig ur Armands armar, så går hon bara sin väg, vacklar icke ut, störtar icke ut, vänder sig icke om i dörren för att kasta en lång, dröjande blick på Armand — och på publiken; hon går bara, spännande sina nerver till det yttersta för att hålla sig uppe och tager nästan blundande det stora steget från kärlek och lycka ut i det tomma intet.

I detta konstnärinnans omutliga kraf på enkelhet tror jag att skälet är att söka därtill, att framställningen ej stegras från fjärde till femte akten i »Kameliadamen», hvaröfver jag hörde en af de rikast begåfvade skådespelerskor, vårt land på senare år ägt, uttala sin förvåning. Duse vill framför allt undvika de gråtmilda effekter till billigt pris, som hvarken författaren eller andra utmärkta fram-ställarinnor (Sarah Bernhardt och Ida Aalberg) nekat sig. Man hör ingen gång den ihåliga lungsotshostan, hennes tal får ej alltför lidande tonfall, hon får ej händelsevis se sin bild i spegeln och sjunker ej ihop i fasa öfver sitt förändrade utseende. Men åskådaren ser feberglansen i hennes blick, ser, huru hon stilla, med ett svårmodigt (o, så svårmodigt) leende betraktar sina afmagrade händer —• och saknar intet af allt det andra. — Det. tyckes som ville Duse framhålla, att för denna kvinna är allt slut, när hon lämnar Armand och sedan smädas af honom; då blir hon »kaputSedan är