Sida 25
dÀrför Àr denna i Ànnu mycket högre grad Àn det trettioÄriga krigets förtjÀnt att utforskas, vördas och besjungas.
SĂ„dant svenskarnes lynne gestaltat sig, Ă€r det Skandinaviens rikaste och intressantaste â ehuru underskattadt af grannfolken och förnekadt af sin egen tunga.
Sylvesternatt.
Nu tystnar sĂ„ng, nu tiger skratt, till hviskningar dö orden, och tyst gĂ„r Ă„rets sista natt af skuggor följd mot jorden. Reân aftonfrosten öfver sjön sin klarblĂ„ brygga timrar, och hvit i mĂ„nens strĂ„lar snön pĂ„ parkens gĂ„ngar skimrar.
Du underbara hvita natt, som breder dina vingar kring mÀnskolifvets sorl, som matt i denna stund förklingar, nÀr nu ett nyfödt Är vÄr vÀrld med dig skall gÄ i möte, min önskans skatt, min lÀngtans gÀrd jag lÀgger i ditt sköte.
Ăn dröjer, förrân vid vindens sus den första morgonglöden Ă„nyo bringar lifvets ljus med sina rika flöden; och slumrande i snöhvit skrud den stilla natten sĂ€nder oss frĂ„n sin Ă€ldre broder bud, frĂ„n döden och hans lĂ€nder.
Men innan dit en gÄng min fÀrd jag trÀder an i bÀfvan, mÄ varmt jag Àgna lifvets vÀrld min kÀrlek och min strÀfvan! NÀr solen i de land gÄr ner, som endast blekt vi mÄla, den vÀg, som jag bakom mig ser, mÄ uti ljus den strÄla!
Ja, lĂ€r mig Ă€lska ungt och varmt den vĂ€rld, som vardt min egen, och ej blott se, hvad tomt och armt mig mötte under vĂ€gen! Gif mognad blick för hvad som ryms inom min synkretsâ grĂ€nser, blott att för tanken aldrig skyms allt det, som högre glĂ€nser.
Gif dig och mig, min samtid gif den vÄrens kraft, oss felas, att kunna skÀnka gladt vÄrt lif till vinning Ät det helas, sÄ att en bÀttre vÀrld i arf vi ge Ät nya slÀkten, nÀr en gÄng trött vÄrt tidehvarf bÀrs bort i svepningsdrÀkten.
Du hvita natt, tag mot den bön, som i mitt inre skrifvits: Det stÄr ju i mitt eget skön att adla hvad mig gifvits. Förborgad mÄngen Àdelsten göms Àn i lifvets grufva, och Àdelt vin i solens sken ger höstens mogna drufva.
Sylvesternatt, som fÄtt till kall att Ärets dödskors rista, en gÄng som du ock komma skall den natt, som blir min sista. MÄ dÄ, nÀr emot grafvens famn jag slocknande skall digna, jag kunna varmt, o Lif, ditt namn i döden Àn vÀlsigna!
J. J. Albert EhrensvÀrd.
