Ord och Bild: 1896

90

Från Lehman & Stages Forlag, Kjöbenhavn:

A. SCHACK: Om udviklingsgangen i Henrik Ibsens Digtning.

Från G, W. Edlund, Helsingfors:

Richard FaltiN: Festkantat för aftäckningen af kejsar Alexander II:s staty. Klaverutdrag.

—: Promotionskantat 1890. Klaverutdrag.

Från Wentzel Hagelstam, Helsingfors:

Georg Asp: Den habituela skoliosen. En bok för fysisk uppfostran.

Finland i bilder. Haft. 5 och 6.

Från Söderström & komp., Helsingfors:

Carl Evald: Det gamla rummet. Bemyndigad öfversättning. Pris 2 kr.

Jonatan Reuter: Seglande skyar. Dikter. Pris 2 mk 50 p.

Gösta Sundman: Karin Eksten m. fl. konturteckningar. Pris 1.75.

Karl A. Tavaststjerna: En patriot utan fosterland. Pris 4 kr.

Anton Tscheckoff: Svarte brodern m. fl. berättelser. Öfvers, från ryskan. Pris 3 mk 25 p.

Aina : Vid aftonlampan. 5. Pris 2 mk 50 p.

Från förf.:

Allen Vannérus: Vid studiet af Wundts psykologi. Ett bidrag till grunduppfattningen af människans själslif.

Arvid Vikström: Dikter. Med teckningar af Per Ekström.

Lauritz Weibull: Thomas Thorild: Hans ungdom och studentår i Lund. Pris 1.50.

TIDSKRIFTER 1896.

Nordisk tidskrift. Utg. af Letterstedtska föreningen. Stockholm.

Nordisk revy. Utg. af Erik Thyselius. Stockholm. Läsning för folket. Utg. af Sällskapet för nyttiga

kunskapers spridande. Stockholm. Finsk tidskrift. Utg. af M. G. Schybergson och

R. F. von Willebrand. Helsingfors. Kringsjaa. Redigerad af H. Tambs Lyche. Olaf

Norlis forlag. Kristiania. Samtiden. Utg. af Gerhard Gran. Bergen. Hver 8 Dag. Redigerad af Al. Schumacher. Utg. af Gyldendalske boghandel. Reitzelske afdeling. Kjöbenhavn.

Tidskrift for Kunstindustri. Utg. af industriforeningen i Kjøbenhavn. Velhagen Klasings Monatshefte. Bielefeld & Leipzig.

Revue catholique des revues françaises et e'trangéres.

P. Lethielleux Editeur. Paris. Le monde moderne. Revue mensuelle illustrée. A.

Quantin Editeur. Paris. Le magazine international. Organ de la société internationale artistique. Paris. The review of reviews. Edited by W. T. Stead. London.

ELOF TEGNER: SVENSKA BILDER FRÅN SEXTONHUNDRATALET.

Anteckningar ur gamla papper.

Anteckningar ur gamla papper är ett godt ord. Ur de gula pergamentbladens prassel dyker därmed upp något varmt och personligt, som kanske bestyrker, kanske beriktigar förut fattade skematiska begrepp om försvunna kulturperioder, men som i alla händelser för tanken tillbaka till individens lif bakom de härskande typerna eller till dessas bildning.

Uti den första af de här föreliggande »bilderna» har utgifvaren framlagt en sakrik och utförlig redogörelse för en af Sveriges slocknade adelssläkter, hvars storhet började med Gustaf Adolfs storhet och slutade med den siste manlige afkomlingens död vid Pultava. Med lärdom och med lefvande intresse och med anlitande af rika källor, särskildt det De la Gardieska arkivet, hvilket, om jag ej missminner mig, från Löberöds gods förts till Lunds bibliotek, fördjupar bibliotekarien Tegnér sig i släkt historierna.

Först omtalas den kärfve, tappre fältherren Axel Lillie från Gustaf Adolfs tid, och med honom snuddar man vid hela den lysande kretsen omkring konungen. Axel Lillies trenne söner voro redan mindre betydliga män, och endast en af dem, Gustaf Helmer, har spelat in i historien genom sin kärlekshandel med prinsessan Juliana af Hessen-Eschwege. Dotterns, Katarina Lillies, öde blef mera kändt genom hennes äktenskap med Gustaf Banér, »Dulle Banéren» (Johan Banérs son), hvilken snart ledsnade på »den fromma» fru Katarina och gjorde allt för att bli henne kvitt. Dulle Banéren var en vild och lefnadslustig samt föga hänsynsfull herre, men från den synpunkten att intet mänskligt bör vara en främmande, har hans kraftiga opposition mot att åter flytta till den hustru, han öfvergifvit för Maria Skytte, ett dristigt och naturligt, om ock drastiskt tonfall (sid. 44). Efter fru Katarinas tidiga död processade han likvisst väldeligen om arfvet efter henne, men lustigt nog »synes målet hafva råkat i glömska och torde ej ha kommit till slutligt afgörande» (sid. 51). Utgifvaren af släkten Lillies krönika har otvifvelaktigt mest sympati för hustrun, som han kallar »den fromma» (sid. 39) och hvars omgifning intygade, att sorg och grämelse varit orsaken till hennes död, ehuru hon »såsom en kristen kvinna på dödsbädden