Ord och Bild: 1896

att ge de styrande huden full. Hade här funnits någon möjlighet, skulle tidningens första spalter ha vimlat af anklagelser och pöbelspråk. Men den gamle smädaren har fint väderkorn. Han kände sig denna gång stå inför en kompakt nationel enighet. Och som han hellre frångår sina vanor än förlorar hopens ynnerst, så var han idel solsken. Med den nu omtalade tidningen vill jag på intet sätt sammanställa socialisternas hufvudorgan. Bland annat kunna vi där icke vänta samma eftergifvenhet ur opportunistiska hänsyn. Hvad säga regeringens argaste motståndare, de internationale? »Det är icke med tsar Nikolaus socialisterna ha något otaldt. Han är Frankrikes gäst. Och hvarje socialist vet, att det minsta, han är honom skyldig, är tystnad». Hvilket annat lands socialister skulle ha talat på samma sätt?

Tidningens festbeskrifningar voro lika intresserade, lika artiga mot de kejserliga gästerna, som trots någon annans, änskönt naturligtvis då och då litet peppar måste strös in för »Felisque» Faures och regeringens räkning.

För en gångs skull var barometerståndet högt i de skandalhungriges och i de missnöjdes lynnen.

De tre tsardagarne i Paris voro rika på egendomliga episoder, sådana som icke kunna uteblifva, när alla ryssars själfhärskare firas af den franska republiken. Tsarens officiela religiositet tog sig underligt ut i dessa omgifningar. Och tanken, att den ryske autokraten skulle lägga grunden till världsmarknaden, hvarmed sekelslutet skall begås, saknar ej sin originalitet.

Tvänne episoder må dragas fram ur högen. Tsaren besökte Invaliddomen, som gifvits åt »den lille korpralen» ensam till mausoleum, liksom Djengis-khan och Tamerlan begrafdes. Organisten drog ut alla stämmorna, och Napoleon fick höra den ryska kejsarhymnen ljuda öfver sig, där han hvilade i den trolska glansen, som faller in lik skenet från en brand genom domens kopparfärgade rutor.

Den andra episoden är från besöket i Versailles. Medan tsarinnan lekte Marie Antoinette, bodde den goda, präktiga madame Faure hos madame de Pompadour...

Men först och sist må nämnas Paris’ sagolika skönhet under dessa dagar. Hvar skulle eljest ett dylikt skådespel kunna åstadkommas? Praktfull var anblicken på kvällen, när Eiffeltornet stod i brand. Folkhoparne myllrade täta i bländande mångfärgadt ljussken alltifrån Trocadéron efter Seinen, kring triumfbågen, på de elyseiska fälten och Place de la concorde, utefter de lysande hufvudvägarne från Rue de Rivoli upp till de stora boulevarderna, eller i de fantastiska halfdagrarne mellan Tuilerieträdgårdens träd. Och när man nådde Operaplatsen, öfverträffade den till sist alla de andra.

Men än vackrare var det på dagen, när allt förgylldes af en strålande sol.

KONST.

ETT BREF FRAN JULIUS LANGE.

Kjöbenhavn d. 3 Novbr 1887.

Kjære Professor Saloman.

Maa jeg takke Dem meget for Tilsendelsen af Deres Afhandling om den mangefarvede Marmorskulptur. Den har i høj grad interesseret mig; og jeg føler Trang til at meddele Dem, at jeg gjennem egne Undersøgelser paa enkelte Punkter er kommet til Anskuelser, der afvige fra dem, jeg har udtalt i min Afhandling af