Ord och Bild: 1896

IO DAGBOKEN.

TEATER.

STOCKHOLMS TEATRAR.

K. Dramatiska teatern.

Febr. i. I brist på bevis. Komedi i 3 akter af A. W. Pinero.

> 9. Fru Inger till Östråt. Skådespel i 5 akter af Henrik Ibsen. (Fru Hwasser-Engelbrechts matiné).

» 27. Talismanen. Sagospel på vers i 4 akter af Ludwig Fulda. Fri öfversättning af Daniel Fallström.

Södra teatern.

Jan. 20. Gasparone. (Repris). Febr. 14. Gengångare. Familjedrama i 3 akter af H. Ibsen. (Aug. Lindberg med sällskap).

» 15. Giboyers son. Komedi i 5 akter af Emile Augier. (Aug. Lindberg med sällskap).

» 18. Fruarna Montanbrèche. Lustspel i 5 akter af Claireville oeh Victor Bernard.

» ig. Petermanns flickor. (Repris).

Vasateatern.

Febr. 4. Fernands giftermål. Lustspel i 3 akter af George Feydeau.

Det efterföljansvärda i ekonomiskt afseende af »Tanquerays andra hustrus» afgjorda succés å Vasateatern öppnade k. dramatiska teaterns portar för herr Pinero, af hvilken två dramer i rask följd antagits till spelning å landets första seen; den ena, »I brist på bevis», har, när detta skrifves, upplefvat 6 föreställningar och därefter, åtminstone tills vidare, försvunnit från spellistan, den andra, »Den beryktade fru Ebbsmith», hvilkens titelroll lär vara lämnad åt fru Fahlman, har ännu ej skådat det svenska rampljuset. Det hade varit att önska, att denna för en ny utländsk författare sällsynta ära, att under en säsong få tre helaftonstycken uppförda i främmande land, träffat en djupare och framför allt mera omväxlande dramaturgisk talang än Mr Pineros. Dessa stycken — jag talar tills vidare blott om de redan uppförda — hafva haft stor framgång i England; de behandla frågor, som i det engelska samfundslifvet ofta äro brännande och stå i sammanhang med skandalösa processer, och de äro skrifna med en viss förmåga hos förf. att breda tjockt på med effekt och skarpa färger. Men det intryck at råhet och okonstnärlighet, som jag bekände mig hafva fått af det första stycket, jäfvades ej af det andra. Likasom fru Håkanssons framställning å Vasateatern gaf stycket ett snart

sagdt oberäkneligt pius i konstnärlighet, så lyckades fru Seelig-Lundberg att med balans och säkerhet bära sin uppgift förbi de bråddjup af råhet och tarflighet, som lura på bägge sidor om den smala stigen. Det var verklig konstnärlig fart öfver hennes spel, och den i sig själf hvarken fina eller intressanta figuren adlades af och väckte uppmärksamhet medels ett genomlysande, impulsivt kvinnotemperament. Den andra kvinnorollen, Mrs Allingham, kräfver nog alldeles andra yttre framställningsmedel än dem, öfver hvilka fru Sandell förfogar; jag kan bäst tänka mig henne som en storväxt, yppig, mörklagd, passionerad dam, med ett kyligt och behärskadt yttre —-under hela andra akten föresväfvade mig bilden af Olga Björkegrens Odette —, och en sådan uppfattning skapar anspråk, med hvilka det vore orättvist att mäta fru Sandells framställning. Denna hade själ och intelligens som alltid, men verkade ej öfvertygande. Herr Skånbergs stundom, på senare tid allt mera ofta, framträdande benägenhet för denna sötsliskiga sentimentalitet, som trots ögonrull-ningar och skälfningar på rösten rymmer så litet verklig känsla, florerade ohejdadt. Anmärkningen gäller ej i främsta hand herr Skånberg, som, där frestelser i den vägen ej erbjödo sig, hade många lyckliga moment. Fröken Åhlander hade fullt ut all den värdighet, som en svensk publik begär af en biskopinna. Om den engelska uppfattningen af en sådan person gör hvarken fröken Åhlander eller hennes publik sig någon föreställning. Den engelska lokaliteten och miljön ingår åtminstone tillsvidare mycket mindre i det allmänna medvetandet hos oss än den franska eller tyska; framför allt göra vi oss nog oriktiga och bleka begrepp om klass-och rangskillnaden i det engelska samhället (och märk hvilken roll denna spelar i Pineros pjeser). Jag inbillar mig att när denna dam gör sin entré hos den borgerliga mrs Emptage i första akten på Comedy-Theatre i London, gör detta ett intryck på publiken, som om drottning Viktoria kom in i salongen, och fullt så mycket imponerar nog icke fröken Åhlander hos oss. — Detta skulle göra mindre, om ej en stor del af styckets intrig vore byggd på detta intryck.

Styckets bäst skrifna och mest underhållande akt är afgjordt den första — fast det är i andra akten som själfva dramat ut-