Ord och Bild: 1896

2 6 DAGBOKEN.

Men då man bläddrar igenom en ny bok, söker man gärna först och sist efter de sidor, i hvilka författaren har lagt ned det viktigaste af hvad han på sitt dåvarande stadium haft att säga. Man finner det här i Arkimedes' punkt och Bortom döden. Dessa båda stycken bekräfta den iakttagelse man redan förut mer än en gång haft tillfälle att göra angående Ola Hansson: att icke ens den abstraktaste tanke påverkar honom annat än som stämning, och att den endast som sådan af honom återgifves. Hans resonnemang blifva på denna väg merendels närmast jämförliga med en poets mera sinnrika än logiska advokatyr för de älsklingsidéer, vid hvilka han mer eller mindre tillfälligt har sugit sig fast. — Ett svenskt drag för öfrigt.

Till slut ett par ord om Ola Hanssons stil, sådan den framträder i denna bok. Lika visst som man här finner sidor, skrifna med en hänförande verve och flykt, sidor, af hvilka några måste räknas till den svenska prosans bästa — lika visst är det, att här också finnas sidor, hvilkas prosa för kultiverade svenska öron är en infam musik. Man har gång på gång rent af svårt att värja sig för det intrycket, att författaren är på god väg att glömma sitt modersmål. Man stöter på de omöjligaste och öfverflödigaste nybildningar, obrukliga eller rent af obefintliga grammatiska former; ord, hvilkas valörer ha missuppfattats och förväxlats med andra; danismer, germanismer. De egenheter, som eljes bruka utmärka den skånska skrifarten af vårt språk, äro här jämförelsevis i minoritet, medan de former och vändningar, hvilka här, då författaren gör sitt värsta, gifva stilen dess särprägel, icke gärna kunna hänföras till någon som helst skrifart af svenska språket, om icke möjligen — den oberbayerska.

»Amors hämd» gör likväl i detta hänseendet ett skarpt markeradt undantag; stilen flyter i denna novell ren, genomskinlig, nästan klassisk. Möjligen är den också skrifven för en del år sedan. Den har ett visst något, som leder tankarne tillbaka till Bangs bästa period, då han skref »Ved Vejen» och »Tine».

Hj. S.

EMIL KLEEN: MOGEN SOMMAR.

Gustaf Lindström, Stockholm 1896.

Emil Kleens noveller höra icke till dem som sätta många idéer i rörelse. Några vackra skånska landskap; en samling figurer, af hvilka ingen etsar sig fast i vår erinring och hvilka alla synas tillhöra den stora trupp af lösa statister, som novellisten alltid och när som helst har till sitt förfogande men som han ogärna anlitar annat än då han skall skrifva noveller »på föresats»; och slutligen några novellettmotiv, som man, om man är någorlunda beläst, tycker sig känna igen från östan och vestan — det är det hela. / landsvägsdiket och Minnenas fest torde vara de bästa bland skisserna; för öfrigt äro de alla tämligen läsbara, om det gäller att fördrifva en ledig stund, men föga därutöfver. Några synnerligt allvarliga litterära afsikter har väl icke heller författaren haft med denna bok. Hj. S-

KARL ERIK FORSSLUND: SKOG.

Wahlström & Widstrand, Stockholm 1 896.

£\kog af Karl Erik Forsslund är ett debut-VI/ arbete och inger som sådant rätt vackra löften. Författaren synes vilja vara kolorist, och utan all fråga är han det också i sina bästa moment. Hans svaghet ligger däremot i svårigheten att finna och utveckla motiv, hvilkas djup och betydenhet är af den. art, att de icke öfverröstas af skildringarnes rent yttre bravur. Det finns berättelser, i hvilka han äfven i det hänseendet har lyckats godt — jag nämner bland dem En positivvisa och Skugga på berget —; men å andra sidan gör ett väl stort antal af skisserna intryck af tämligen tomma stilöfningar. Det säkra är, att boken skulle verkat vida mer pregnant, om den varit ungefär hälften så lång. Att här är talang, lider emellertid intet tvifvel; ty under och bakom det ymniga bruket och missbruket af ord har man på många ställen känningen af ett gemyt, hvars stämnings-grund är äkta och stark och icke alldaglig.

Hj. S.