Ord och Bild: 1896

Af ERIK HEDBERG.

Med 5 bilder af författaren.

FÖR länge, länge — det är gammel Spiksme' Anders, som talat om et — länge se'n, dä ja' var ung å' ogift å' ställd på te' å' si mäg ikring i värl'en, had ja' tagi' plass som smältar-dräng pä ett bruk all värst långt sta i Värmlan', änna opp imot Norget. Nå' skärsildt trifli't had' vi just inte på en töcken plass, utan hä va' te' å' roga säg för säg ensammen, så godt en kunne, når hä nå'n gång var nå'n stunn ledi't. Imellerti' had' ja' en kamrat, en pojk, som va' ovanli't trifsam å' lättlefva' åf säg, å' han å ja' vi had' allt många nå-samma stunder ihop. All' måst höll vi ändå ihop, når hä va' frägan om 'en här fiskingen. Vi höll på mä' alla delar, bå' mete, å' långref, å' slant, å' märdar, å' ljustring å naturli'vis nät, förståss.

Obegripli't mä' fisk feck vi må vetta. Om en tänker ätter, så feck en allt inte

så lite' åf alla sorter förr i ti'n, om en vill dra säg te' minnes; å' alla gamla brukar ha ovanli't te' minne, når hä ä' frågan om tocke, som va' bra. Feck en nu för ti'en tocke fiske, som vi hadde då, så skull' en allt va' oskapli't belåten. Men på den ti'en var hä på anna' vis. Vi va' int' nöjd vi, utan vi fundra' på, om hä int' skull' gå an te' å' ta' ett rent oskäli't stortag på en gång, å' så fundra' vi ut, att vi skull' ställ' te' mä' en töcken där sjösmäll, dåm kallar.

Kanske ni int' vet, hva' en sjösmäll ä' för nå't? Jo, si hä vill säga, att en ska' spränga mä' dymanit i sjön, så att allt, hva lefvandes lif heter, domnar åf å' flyter opp. Hä får lof å' var' sten-botten i sjön fö'ståss, annars svarar hä int' rikti't. Men si är hä stenbotten i sjön, å' dymaniten ä' åf rätta slage', å' hä vill säga väl, å' en ä' påpassli'n, så