Ord och Bild: 1896

BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON OCH DEN SOCIALA FRÅGAN.

331

kräftelse på den gamla kända satsen : den mycket har, vill mera ha. Upphäf denna lust, och man skall löpa risk att också borttaga en viktig sporre till mänsklig sträfvan till oberäknelig skada för ftamåtsträf-vandets sak. En sanning är, att framåtskridande och förnöjsamhet äro tvänne sins emellan ganska inkommensurabla storheter.

Att garantera människan en timlig lycka — det är »Over Evne» äfven för vetenskapen. Sådana löften äro liksom falska

banknoter, signerade i vetenskapens namn,, hvilka icke kunna annat än skada vetenskapens kredit, om man icke lyckas draga dem fort ur rörelsen. Af sådana falska sedlar är socialismen en. Men äfven framtidens sociala filosofi torde göra klokast i att icke låta diskontera växlar med förbindelser af sådan art. Den löper annars-den största risk att icke kunna lösa in sitt namn på förfallodagen.

Helmer Key.

KONST.

OM DILETTANTISMEN INOM KONSTEN.

De nutida konstförhållandena förete ett egendomligt och i det stora hela allt annat än trösterikt skådespel. Man må med aldrig så stor optimism och god vilja söka taga vara på allt, som kan synas glädjande för stunden eller hoppgifvande för framtiden, ser man sakerna sådana de äro, har man dock svårt att värja sig både för missmod och misströstan. Väl kan det vid ett ytligare betraktande förefalla, som om den offentliga meningen aldrig med sådan ifver och sådant intresse som nu sysselsatt sig med de konstnärliga spörsmålen; men man finner snart, att detta endast beror på det nutida, högt uppdrifna tidnings- och reklamväsendet, och att de dela denna förmån med de flesta andra frågor af allmän eller till och med enskild natur. I realiteten intager konsten inom det moderna samhället en underordnad och tillbakaskjuten ställning, och de tecken, som skulle kunna tyda på, att detta förhållande inom en icke allt för aflägsen framtid kunde förändras, äro hvarken många eller synnerligen öfvertygande. Den konstnärligt intresserade delen af allmänheten utgöres af ett litet fåtal, som antingen genom sin verksamhet eller till följd af personliga relationer står i direkt förbindelse med de utöfvande konstnärerna själfva, som således, om uttrycket icke tages alltför rigoröst, kan sägas vara

part i saken; den stora massan af allmänheten däremot är lika konstnärligt obildad som ointresserad och saknar nästan fullständigt känsla af att konsten kan och bör utgöra ett betydelsefullt lifsmoment för henne själf, vara henne en källa till glädje, andlig hvila eller väckelse. På sin höjd erfar hon ett nyfikenhetsintresse, hvilket — liksom all nyfikenhet — är uppblandadt med en icke ringa portion missaktning.

Man skulle nu vänta sig, att denna allmänhetens likgiltighet skulle utöfva ett tryck på de utöfvande konstnärerna, skrämma dem bort från ett kall, som måste synas dem nästan hopplöst otacksamt och ofruktbart, hämma produktionen, förkväfva initiativen. Men detta tycks dock ingalunda vara fallet. Håller man sig till kvantiteten,, torde man utan någon fruktan för öfverdrift kunna påstå, att knappast något föregående tidehvarf, icke ens de mest blomstrande konstepokerna, företett en sådan massproduktion af konstverk som det nuvarande. Nya adepter strömma oupphörligt till, med den nästan vissa utsikten af ett bekymmersamt svältlif för ögonen, den enskilda produktionen går under högtryck, den ena taflan har icke väl — eller illa — blifvit fullbordad och — osåld, förr än en ny duk spännes upp, utställningar anordnas i massa, små och stora, enskilda och allmänna, nationela och internationela, nya stilarter växa upp, lefva sitt korta lif och dö, för att efterträdas af andra, det