Ord och Bild: 1896

2 6

DAGBOKEN.

tensteinska galleriet i Wien utgifvit ett arbete af Wilhelm Bode, försedt med talrika afbildningar i texten och åtföljdt af 37 konstbilagor, bestående af stick och raderingar efter taflor af Botticelli, Caravaggio, van Dyck, Frans Hals, Hobbema, Rembrandt, Rubens, Steen m. fl.

Denna betydande tafvelsamling har förut

ej reproducerats. Ifrågavarande publikations pris är 60 mark för häftadt exemplar.

Det vore, särskildt ur konstforskningens synpunkt, önskvärdt, att alla, eller åtminstone de mera betydande, af de i detta och närmast föregående häfte omtalade galleriverken kunde in-förlifvas med svenska statens samlingar. , __J. K—e.

TEATER.

STOCKHOLMS TEATRAR. K. Dramatiska teatern.

Sept. i. Vindrufvor. Bagatell på vers i 1 akt af Fredrik Nycander.

Kardborrar. Komedi i 1 akt af Ernst Lundqvist.

Ett resande teatersällskap. Lustspel med sång i 2 akter af August Blanche (repris).

» 17. Undangömd lycka. Skådespel i 3 akter af Hermann Sudermann. Öfvers, af Frans Hedberg.

Södra teatern.

Sept. 2. Guldspindeln. Lustspel i 4 akter af Franz von Schönthan. Fri öfversättning.

» 12 .En prisgåta. Lustspel i 4 akter af Rud.

Kneisel. Fri öfversättning af Oscar Wijkander.

Vasateatern.

Sept. 12. Generaldirektören. Lustspel i 3 akter af

Alexandre Bisson. Öfversättning.

*

Den synpunkt, från hvilken herr Sudermann ser på lifvet, när han skrifver dramer, är klass-skillnadens. Det är det stora svalget mellan huset åt gatan och huset inpå gården, mellan det stora kontinentala konst-närslifvet och det småborgerliga hemmet i provinsstaden, mellan det friherrliga slottet och det tarfliga rektorsboställets lilla vrå som gifver uppslag till den konflikt, ur hvilken dessa stycken få sin handling och deras figurer sin karaktersutveckling. Ingenstädes behandlar författaren dessa frågor tendensiöst; han säger blott »det är så» och upplyser ej ens om i hvad mån han finner de olika krafven där uppifrån och där nerifrån berättigade. Men på en sak tyckes han vara viss: vi äro ej i första hand människor, som känna, tänka och sträfva, alla på ungefär samma sätt, vi äro först och främst samhällsmedlemmar och skola lefva vårt lif i ett visst lager af samhället med kärlek till dem som tillhöra samma lager, medlidande eller förakt för dem

som tillhöra ett lägre och hat eller afund för dem som tillhöra ett högre. Och det går ej att omplanta sig, d. v. s att lefva i ett lager utan att bryta fullständigt med det man förut tillhört. Robert Heinicke kan aldrig mera förstå eller förstås af sina föräldrar, Magda måste lämna hemmet, dit hon kom för att sprida glädje men öfver hvilket hon bragt sorg och död, och när ridån faller efter sista akten af »Undangömd lycka», tror hvarken författaren eller åskådaren på verklig lycka i det Wiedemannska hemmet. Där kommer att finnas två goda, plikttrogna människors lugna medvetande att de gjort sin plikt, ömsesidig aktning och tillgifvenhet, men icke ett uns af den lefvande lycka, hvarom Elisabeth drömt under sin ungdom på slottet och som hon smakat i ett enda flyktigt ögonblick, när hon slöts i baron Röcknitz' famn, en stund som kostade hennes själs lugn och nära nog hennes lif.

Denna grundåskådning har utan tvifvel sitt berättigande, den bekräftas nog mången gång af det alldagliga lifvet, men som enda diktmotiv, som återkommande sanning är den något för prosaisk och genom densamma vidlåder gärna något klumpigt, »brackigt» diktverket i dess helhet. Sådan tyckes mig den hufvudanmärkning vara, som kan riktas mot »Undangömd lycka». Är Elisabeth den rika natur, som förf. gifver henne ut för att vara, för hon ovillkorligen med sig till rektorsbostället den ideela delen af det friherrliga slottets finess och saknar då ej den materiela nog djupt för att styckets tragiska tyngdpunkt skall få ligga där. Och ligger den ej där utan däri att hon flyr den man hon älskar och kastar sig i armarna på en annan, då kräfver den saken en djupare analys än den här fått, ty i den punkten har vår allmänna etik hunnit fram till den ibsenska ståndpunkten, att den kvinnan vanhedrar sig själf, som så gör, om hon ej kan glömma den andra. En viss