Ord och Bild: 1896

254

karl a. tava st stjerna.

vecklar Finlands unga hufvudstad sitt febrila, splitfyllda lif, ängsladt af politik, förbittradt af politik, förgiftadt af politik, men ändå energiskt och hoppfullt, om

också en smula yrvaket ännu. Man har länge hållit på att gnida sömnen ur ögonen, och den ordspråkvordna finska lojheten är på väg att bli endast en myt.

JtfoTQon.

u unga dag, hvars första gryning skiner och smyger skygg bak fällda rullgardiner, tills plötsligt purpurröd en strimma står i rummet in och lyser alla vrår — kring bädd, som sömnen flytt i nattens timmar, ditt klara ljus på skrynkladt örngätt glimmar —■ du stora, rika, gyllenvarma dag, jag hälsar dig, mitt hjärtas hyllning tag!

Hur stolt du skrider stilla öfver landen med morgonrodnans rosenknopp i handen! Hän öfver himlens mörkblå fält du går med strömolns fladder i ditt blonda hår; din friska andning öfver nejden strömmar och sopar undan nattens tunga drömmar, med enslig vakas ångestfyllda skräck ditt ögas löje drifver godsint gäck.

Du är Befriaren, som sig förbarmar, du rycker sjuklingen ur feberns armar, och fågeln, som med vinggömdt hufvud sof, i rena drillar sjunger högt ditt lof. En flod af guld du öfver fälten silar, där sådden bidande i myllan hvilar, din hälsning råmar kon i klöfvervall, och rundt kring slätten svara hundars skall.

Hur ljust är allt! Det glittrar öfver ängen, och daggen droppar ifrån björkens hängen, i tåget rycker båten, lagd på svaj, och göken gäckar uti vårgrön maj. Från holkens pinne höres starens kvitter, där svart mot väggens hvita kalk han sitter, vid brunnens ämbar gårdens piga står med bara armar och med sollyst hår.

Nu vaknar skogen. Mellan mossgrå stammar en guldröd dager öfver marken flammar, där ibland gräs och multnadt fjorårslöf syns friska spåret af ett rådjurs klöf. Och dimman lättar. Ulligt hvit den rinner mot brynets ljusning, som i purpur brinner, i morgonpurpur. — Hell dig, dag som bräckt, ditt klara ljus, din första, friska fläkt!

Emil Kléen.