Ord och Bild: 1896

OM SVENSKARNES LYNNE.

Af VERNER von HEIDENSTAM.

Svenskarne, skrifver Johan Brovallius 1735, äro »en Trumslagerisk Nation med Fattigdom, Ape-högfärd och Puttelkrämeri». Vår litteratur vimlar af liknande utfall mot oss själfva, och de mottagas alltid med öppen eller förtegen belåtenhet. Ingenting frukta svenskarne så mycket som att bli slagna på fingrarna med själföfverskattning. Inom hela samtiden finns icke heller ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationela själfironi. Hur på en gång blyg och stolt ter sig icke en sådan självförnekelse vid sidan af de andra nationernas förgudning af det inhemska! Ett sådant inåtseende öga öppnas först hos en hög och gammal kultur och under skeden, då ett folks förmåga att skärskåda sina egna lyten och fördomar skärpes ända till ytterlighet, ja, till en tragiskt förstörande makt. Den svenska nationen liknar en vidtberest gammal världsman, hvilken varit med om allt och pröfvat allt. Han har mätt djupen i politikens orena flöden. Han har förbluffat Vatikanen med sina hermeliner och silfverbjällror samt Versailles med sina elghudshandskar och kragstöflar. Han har ätit nådebröd hos sultanen och bjudit tyska borgare på springbrunnar af vin. Hans historia är brokigare än Karl Knutssons lefnadssaga, och världsklok och allerfaren gnuggar han händerna och bugar och bugar. — Mina herrar, säger han till sina grannar, tilltro mig ingen betydelse. Jag är en gammal tok, och alla mina barn äro så fullkomligt obegåfvade, att jag råkar i misstämning bara jag talar om dem. Jag begär ingenting, mina herrar, önskar ingenting, och ni skola därför inte heller begära något af mig!

Ett sådant själftvifvel, hur vinnande det än kan synas, leder ofelbart till undergång. Väl kan ett mer storartadt slut aldrig vänta ett gammalt folk än att med vetandets mogna frukter i knät och själfanklagelsen på sin mun sluta ögat till sömnen; men det är lifvets lag att rygga tillbaka vid ättestupan, och svenskarnes lynne är ännu för rikt på möjligheter att den genomskinligt kalla dager, i hvilken de betrakta hvarandra, nödvändigt skulle vara höstens. Underskattandet af det inhemska har sin skugga och medför ett fördärfligt och löjligt öfverskattande af det främmande. Svenskarne förtiga artigt, att det utland, inför hvilket de så gärna böja sina hufvud, är ett Utopia, som endast finns till i deras egen själfkritik. Skillnaden mellan Sverige och de stora kulturlanden är förnämligast en portmonnäfråga. De äga blott i massa hvad vi äga styckevis. Där vi skjuta med en kanon, skjuta de med fem. Där vi ha en Berzelius, ha de två — och långa tider ingen. Frampressa ur de stora