Ord och Bild: 1896

Jag vet, att i min själs förvar en främling bor, en obedd gäst, som ständigt till det rum mig drar, jag i mitt hjärta fruktar mest.

Djupt in i parken stigen bär bland spöklikt stora almar fram. I fuktig skymning sofver där en mörk och grön och slemmig damm, Jag reds att se i den min bild, men timmen lång jag ser och ser: den synes mig så sällsamt skild från den min spegel återger.

Jag ryser öfver djupets lek: mig tycks, den bild jag möter där — förhäxad, stelnad, mossgrönt blek — är mera jag än själf jag är. Mig tycks, att jag ett skenlif mött, mer verkligt än mitt eget lif. Ett bud från hvad i mig har dött bland årens lumpna tidsfördrif. Mig tycks, att här är Dödens damm, och att sen tio vintrar väl är fången här bland grus och siam min egen döda, kalla själ.

Hjalmar Söderberg.