Ord och Bild: 1896

576

ROBINSON.

som en löpeld öfver allt nordens land. De ha på några få år skaffat den käcka värmländska sångmön fler tacksamma vänner, än under senaste decennium någon annan — om ej möjligen en till från samma landsbygd — lyckats lika snabbt vinna. Och äfven de få frödingska stycken — i original eller öfversättning — som leda känslor och tankar tillbaka till äldre tidsskedens klassiska och romantiska förebilder, ha med ens ryckt upp i den frejdade svenska lyrikens främsta led. Något fanns ju i dessa första häften som gjorde ett jämförelsevis svagt intryck, några allegoriserade utgjutelser af ■—- hur skall man kalla det? -—- antingen diktarens eget personliga svårmod eller hans subjektivt tröstlösa föreställningssätt vidkommande hela den nutida mänsklighetens hårda villkor. Dessa pessimistdikter verkade långt ifrån så starkt som det öfriga. Ty de voro ännu i saknad af skarpt tydliggjorda och åskådliga objekt.

I tredje samlingen dikter hör nu flertalet till denna grupp. Men skillnaden är, att denna gång fängsla de oemotståndligt sin

läsares intresse, pina honom väl ock ganska eftertryckligt långa styckena, men han lyckas ej slita sig lös ur deras hänsynslösa grepp. Hvarför? Jo, ty de förefalla numera snart sagdt för hvarje ny rad och vid hvart nytt, öfverraskande skönt tonfall alla präglade af mästerskapets själfhärskare-märke. Ej blott de rent samtida, de unga, måste tjusas af sådana, på en gång fasta, nervfulla och växlingsrikt rörliga rytmer. Äfven en gammal läsare följer villigt med och känner sig nästan hemmastadd; helst själfva ljuden alls ej äro honom främmande. Han slipper i alla händelser möda sig med de annars nu så obekväma af-räkningarna och urskuldandena i anledning af det ena underliga, lomhörda rimmet efter det andra. Ty rimmaren Fröding — lika behagfull som öfverhufvud skalden Fröding — har ännu midt i 1890-talet öra för lika många vokalljud, som dem svenskan förfogade öfver förr i världen, samt vet att klassiskt musikaliskt bruka nyansrikedomen utan ringaste tecken till klagan öfver »ett älskadt tvång».

Robinson.

HÖST.

efter enrico panzacchi.

T aftonluften mot en mjölkhvit himmel

står skogen hotande med nakna grenar, likt en falang af spjut, som sig förenar att rycka fram till kamp i stridens vimmel.

Men genom kvällen fåglars kvitter svingar i jubel upp från täta snår och lunder; — den sång, de lärde sig i vårens stunder, som eko genom höstens dunkel klingar.

Så ock med oss! - Hvart hopp i lifvet släckes ett efter ett, — och åren hjärtat trycka; — snart själens horisont af skymning täckes.

Men vi, poeter, blifva evigt unga, — på spillrorna af kärlek, glans och lycka vi vårens ljusa melodier sjunga!

Ellen Lundberg, född Nyblom.