Ord och Bild: 1896

14

DAGBOKEN.

MUSIK.

K. OPERAN.

Januari 29. Faust.

Februari 12. Tannhäuser.

s. 20. På Sicilien. Pajazzo.

» 26. Barberaren i Sevilla.

KONSERTER.

Januari 25. Andra symfonikonserten.

» 27. Fröken Sidners konsert.

Februari 1. Fru Nansens första konsert.

» 2. Violoncellisten Bachs matiné.

j 3. Fru Nansens andra konsert.

» 4. Pianisten Lundbergs konsert.

» 6. Fröken Valborg Aulins konsert.

» 7. Such-Petersen-konsert.

> ii. Musikföreningens andra årskonsert.

» 12. Musikföreningens konsert å k. Operan.

» i Carreno-konsert.

» 15. Such-Petersen-konsert å k. Operan.

> » Hr Grevillius' konsert.

» 16. Andra Carreno-konserten.

• 25. Filharmoniska sällskapets andra års-konsert.

Under den förflutna månaden har konsertsäsongen stått i sitt flor. Den ena konserten har aflöst den andra, och publikens intresse har i det längsta räckt till, vittnande om, att Stockholm nu äfven musikaliskt på allvar börjat göra skäl för benämningen storstad. Åtminstone förhållandevis, allt är ju relativt här i världen. Om nu blott våra musikaliska vederbörande också lyckades fatta detta uppsving, och icke blefve så jämmerligen efter. Men nej, att vid slutet af februari, alltså knappa tre månader före säsongens slut, icke ha medhunnit mer än två symfonikonserter, är verkligen föga storstadsmessigt. Operadirektionen har genom vårdslösandet af dessa så bildande konserter, som legat dess företrädare så varmt om hjärtat, ådragit sig ett svårt ansvar. Om åtminstone programmen å ds begge konserter, som ägt rum, varit verkligt intressanta, men icke ens den trösten har man. Ansvaret härför drabbar väl närmast hr Nordqvist, som denna säsong visat sig märkvärdigt angelägen att undan en måhända icke alldeles oförtjänt glömska rädda äldre svenska rutinarbeten, såsom nu senast Dentes violinkonsert, som å den andra symfonikonserten spelades af en särdeles lofvande ung violinist, hr Ahlberg, men däremot visat sig mycket njugg med gifvandet af nyare, mer representativa verk. Det vore att beklaga, om ett forceradt operaarbete skulle omöjliggöra framförandet af svårare noviteter å symfonikonserter och därmed bringa stagnation i vårt musiklif. Enda botemedlet häre-

mot vore då anskaffandet af en särskild konsertorkester, något som väl förr eller senare i alla fall blir nödvändigt. Programmet å den andra symfonikonserten upptog utom Dentes nyss nämda konsert, som ju för öfrigt är ett effektfullt arbetadt stycke musik ehuru utan mer tändande egenskaper, två allbekanta klassiska verk, Haydns lefnadsglada Ess-dur-symfoni (med puk-hvirfveln) och Beethovens sköna synfoni i D, hvilkas framförande ju alltid är berättigadt, särdeles då de spelas fullt mönstergillt, något som nu emellertid icke var fallet, äfven om de utan all fråga fingo ett godt utförande.

Den enda mer märkliga noviteten å denna konsert var Liszts Mefisto-vals, ett ganska underhållande och med raffinerad virtuositet instrumenteradt stycke, som dock både saknar originalitet och mer anmärkningsvärd musikalisk substans. En beskedlig gammal tysk vals, som dock aldrig vill ta riktig fart, vidare »Zauberklänge», som man känner igen från Tannhäusers Venusberg-scener och nu blifvit tillsatta med litet sentimentalitet ur komponistens egen fatabur (en sentimental djäfvul!) samt mot slutet en för öfrigt illusoriskt härmad hel fågelkonsert, som uppträder på det mest oväntade och obegripliga sätt, se där det diaboliska styckets hela musikaliska contenta. Icke ens litet zigenarblod har Liszt denna gång velat bestå, och det ehuru scenen i den dikt (»Tanz in der Dorfschenke» ur Lenaus Faust-cykel), som »inspirerat» honom till denna komposition, är förlagd till Ungarn. I det hela torde denna lisztska djäfvul icke heller kunna räknas till de roligare af sitt intressanta släkte.

Af mer remarkabla konsertgifvare har jag denna gång främst att nämna Musikföreningen, hvilkens konsert väckte sådan anklang, att den två dagar efteråt måste upprepas å Operan. Den största hänförelsen å denna väckte emellertid — underbart att förtälja —- hvarken Wagners sublimt mystiska Parsifal-final eller Beethovens elektriserande dityramb, körfan-tasien med piano (opus 80) — men så voro inte heller dessa begge komponister personligen närvarande, något hvartill de ju för resten hade sina goda skäl — utan det var en ny svensk komposition, Wilhelm Stenhammars musik till Viktor Rydbergs dikt »Snöfrid», som framkallade ett så starkt och jublande bifall, att något dylikt väl sällan eller aldrig hos oss kommit en så ung komponist till del.