Ord och Bild: 1896

6

DAGBOKEN.

berättigad kompliment mot herr Fredriksons vigör och aldrig slappande styrka i repliken att säga, att hans framställning af De Ryons ägde samma stora förtjänster som de föregående. Den svaghet, som man tycker sig kunna förebrå De Ryons, att han väl mycket stannar utom handlingen, att han är personligen för ointresserad och går där och resonnerar som »den idealiserade åskådaren», (så plägar den antika körens uppgift betecknas) återfanns nog äfven hos de föregående. Denna svaghet märktes bäst när man såg Frédéric Febvres återgifvande af Olivier de Jalin, hvilket hade ett afgjordt pius härutinnan. Herr Fredriksons vidtberömda diktion kan visserligen rymma en och annan ologisk eller falsk tonvikt, men i konsten att låta en uddig replik göra sig gällande som sådan är han mästare. Hvarför herr Fredrikson låter en af de bästa han någonsin haft att säga (sista repliken i fjärde akten »Ni skall bli räddad, min fröken») glida obemärkt förbi och falla till marken, är svårt att förstå. Kanske är det af ängslan att göra för mycket som han nu —- den åsikten är gängse — gör för litet.

Fru Sandell ger en förtjusande och in-

tresserande bild af Jane de Simerose. Hon har måhända mer reflexion och åsikt, mindre ingénuenatur och impuls än dèn franske författaren menat, men hon bär fram den svåra rollens delikata innebörd på ett vackert och öfvertygande sätt. Herr Palmes de Montègre är nog ganska långt från författarens afsikt med rollen, den rollen hade lämpat sig bättre för herr Skånberg, som nu som Simerose gjorde sin stora seen allt för sentimentalt. Fru Seelig-Lundberg tycktes ock hafva en allt annat än riktig uppfattning af fröken Hackendorfl — således den iakttagelse, man många gånger gjort, att på k. dramatiska teatern finnas goda förmågor, som med framgång lösa de stora uppgifterna, under det att birollerna i samma förmågors händer sakna den riktiga afvägningen, så att hvarje figur kommer på sin rätta plats, i sin rätta belysning, tyckes äfven nu besanna sig. Det låter som gnat och käx att alltid återkomma därtill, och det att kritiken återkommer därtill skall svårligen resultera i den omsorgsfulla inöfning och den eftergift för den skicklige regissörens vilja, som här är enda botemedlet — men enligt mitt förmenande måste detta vara kritikens præterea censeo.

E. G.

MUSIK.

K. OPERAN.

1895. Dec. 14. Trollflöjten.

» 20. Leonora.

26. Värmländingarna.

> 30. Othello (Othello — herr Morello,

Desdemona — fröken Ek).

1896. Jan. 3. Muntra fruarna i .Windsor.

> 18. Manon.

KONSERTER.

Jan. 14. Aulinska kvartettens tredje soaré. 16. Fröken Lindbergs konsert.

Den mest anmärkningsvärda musikaliska tilldragelsen under den förflutna månaden, då efter vanligheten helgen upptagit allas tankar och konsertsäsongen pauserat, är Operans senaste première, som man motsett med stort intresse. Det berättas till och med med anspråk på tillförlitlighet, att operadirektionen väntade, att den förföriska Manon skulle bli säsongens egentliga dragande magnet. Den fick därför en dyrbar uppsättning, titelpartiet anförtroddes åt den nya »stjärnan», den på

allt sätt favoriserade fröken Petrini, och tenorpartiet lämnades åt herr Ödmann. Allt var sålunda väl beställdt, och premièren aflöpte också under sedvanligt jubel. Tvärt emot alla förväntningar antog emellertid kritiken en betänksam min, och Operans väntade gros succés tycks tills vidare stå på tämligen skrala fötter. Härpå är dock ej att undra, musiken är med alla sina förtjänster dock ojämn och på sina ställen både banal och ledsam, och skall den ändock verka, så behöfs ett helt annat slags utförande, än det, som nu kom den till del.

Den spirituele franske kritikern Adolphe Jullien säger i någon af sina böcker: »I musiken är det blott de verk, som alstrats af en stark öfvertygelse eller äga absolut nyhet, som blifva beståndande», och den satsen torde vara svår att jäfva, om också undantag kunna finnas. Att man efter denna regel icke kan tillmäta Manon någon längre lifstid, torde ligga i öppen dag, ehuru den i allmänhet anses vara det bästa sceniska verk, som Massenet