Sida 650
6
DAGBOKEN.
berĂ€ttigad kompliment mot herr Fredriksons vigör och aldrig slappande styrka i repliken att sĂ€ga, att hans framstĂ€llning af De Ryons Ă€gde samma stora förtjĂ€nster som de föregĂ„ende. Den svaghet, som man tycker sig kunna förebrĂ„ De Ryons, att han vĂ€l mycket stannar utom handlingen, att han Ă€r personligen för ointresserad och gĂ„r dĂ€r och resonnerar som »den idealiserade Ă„skĂ„daren», (sĂ„ plĂ€gar den antika körens uppgift betecknas) Ă„terfanns nog Ă€fven hos de föregĂ„ende. Denna svaghet mĂ€rktes bĂ€st nĂ€r man sĂ„g FrĂ©dĂ©ric Febvres Ă„tergifvande af Olivier de Jalin, hvilket hade ett afgjordt pius hĂ€rutinnan. Herr Fredriksons vidtberömda diktion kan visserligen rymma en och annan ologisk eller falsk tonvikt, men i konsten att lĂ„ta en uddig replik göra sig gĂ€llande som sĂ„dan Ă€r han mĂ€stare. Hvarför herr Fredrikson lĂ„ter en af de bĂ€sta han nĂ„gonsin haft att sĂ€ga (sista repliken i fjĂ€rde akten »Ni skall bli rĂ€ddad, min fröken») glida obemĂ€rkt förbi och falla till marken, Ă€r svĂ„rt att förstĂ„. Kanske Ă€r det af Ă€ngslan att göra för mycket som han nu â- den Ă„sikten Ă€r gĂ€ngse â gör för litet.
Fru Sandell ger en förtjusande och in-
tresserande bild af Jane de Simerose. Hon har mĂ„hĂ€nda mer reflexion och Ă„sikt, mindre ingĂ©nuenatur och impuls Ă€n dĂšn franske författaren menat, men hon bĂ€r fram den svĂ„ra rollens delikata innebörd pĂ„ ett vackert och öfvertygande sĂ€tt. Herr Palmes de MontĂšgre Ă€r nog ganska lĂ„ngt frĂ„n författarens afsikt med rollen, den rollen hade lĂ€mpat sig bĂ€ttre för herr SkĂ„nberg, som nu som Simerose gjorde sin stora seen allt för sentimentalt. Fru Seelig-Lundberg tycktes ock hafva en allt annat Ă€n riktig uppfattning af fröken Hackendorfl â sĂ„ledes den iakttagelse, man mĂ„nga gĂ„nger gjort, att pĂ„ k. dramatiska teatern finnas goda förmĂ„gor, som med framgĂ„ng lösa de stora uppgifterna, under det att birollerna i samma förmĂ„gors hĂ€nder sakna den riktiga afvĂ€gningen, sĂ„ att hvarje figur kommer pĂ„ sin rĂ€tta plats, i sin rĂ€tta belysning, tyckes Ă€fven nu besanna sig. Det lĂ„ter som gnat och kĂ€x att alltid Ă„terkomma dĂ€rtill, och det att kritiken Ă„terkommer dĂ€rtill skall svĂ„rligen resultera i den omsorgsfulla inöfning och den eftergift för den skicklige regissörens vilja, som hĂ€r Ă€r enda botemedlet â men enligt mitt förmenande mĂ„ste detta vara kritikens prĂŠterea censeo.
E. G.
MUSIK.
K. OPERAN.
1895. Dec. 14. Trollflöjten.
» 20. Leonora.
26. VÀrmlÀndingarna.
> 30. Othello (Othello â herr Morello,
Desdemona â fröken Ek).
1896. Jan. 3. Muntra fruarna i .Windsor.
> 18. Manon.
KONSERTER.
Jan. 14. Aulinska kvartettens tredje soaré. 16. Fröken Lindbergs konsert.
Den mest anmÀrkningsvÀrda musikaliska tilldragelsen under den förflutna mÄnaden, dÄ efter vanligheten helgen upptagit allas tankar och konsertsÀsongen pauserat, Àr Operans senaste premiÚre, som man motsett med stort intresse. Det berÀttas till och med med ansprÄk pÄ tillförlitlighet, att operadirektionen vÀntade, att den förföriska Manon skulle bli sÀsongens egentliga dragande magnet. Den fick dÀrför en dyrbar uppsÀttning, titelpartiet anförtroddes Ät den nya »stjÀrnan», den pÄ
allt sĂ€tt favoriserade fröken Petrini, och tenorpartiet lĂ€mnades Ă„t herr Ădmann. Allt var sĂ„lunda vĂ€l bestĂ€lldt, och premiĂšren aflöpte ocksĂ„ under sedvanligt jubel. TvĂ€rt emot alla förvĂ€ntningar antog emellertid kritiken en betĂ€nksam min, och Operans vĂ€ntade gros succĂ©s tycks tills vidare stĂ„ pĂ„ tĂ€mligen skrala fötter. HĂ€rpĂ„ Ă€r dock ej att undra, musiken Ă€r med alla sina förtjĂ€nster dock ojĂ€mn och pĂ„ sina stĂ€llen bĂ„de banal och ledsam, och skall den Ă€ndock verka, sĂ„ behöfs ett helt annat slags utförande, Ă€n det, som nu kom den till del.
Den spirituele franske kritikern Adolphe Jullien sÀger i nÄgon af sina böcker: »I musiken Àr det blott de verk, som alstrats af en stark öfvertygelse eller Àga absolut nyhet, som blifva bestÄndande», och den satsen torde vara svÄr att jÀfva, om ocksÄ undantag kunna finnas. Att man efter denna regel icke kan tillmÀta Manon nÄgon lÀngre lifstid, torde ligga i öppen dag, ehuru den i allmÀnhet anses vara det bÀsta sceniska verk, som Massenet