Ord och Bild: 1896

2 6

DAGBOKEN.

ligt distinguerad stil skildrar hon oss slottsrummen på Chevrette och Eaubonne, de inlagda golfven, tapeterna af lyonersiden, möblerna och alltsammans; dräkterna både vid morgontoaletten, vid middagen och vid supén, och tygen, af hvilka de äro gjorda, och hon berättar tusen andra små detaljer, som råkat undfalla Rousseau, t. ex. att M:e d'Houdetot är närsynt och att M:e d'Epinay har en finné på högra ögonlocket.

Rätt betänkt är ju också detta den enda förnuftiga för att icke säga den enda tänkbara lösningen af den något bizarra uppgift författarinnan satt sig före. Det väsentliga i Rousseaus kärlekshistoria har det naturligtvis varit henne liksom hvar och en annan omöjligt att i romanform återgifva utan att plagiera eller rent af kopiera Les Confessions; hon har alltså icke haft något annat val än att blott flyktigt beröra det (så flyktigt att den, som icke känner Les Confessions, endast med svårighet torde kunna hålla tillsammans de splittrade episoderna i Eremitage-idyllen) och att i stället uppehålla sig vid oväsentligheterna. Det återstår alltså endast att bedöma det sätt, på hvilket fru Malling har löst den sålunda reducerade uppgiften, och därom är föga annat än godt att säga. Hon känner tydligen mycket väl den tid hon har gått att skildra, och hennes stil har verkligen artistiska egenskaper; den flyter lätt och behagligt utan att därför vara värst banal. Bipersonerna äro i allmänhet skickligt behandlade; särskildt har man rätt mycket nöje af den egendomlige hr d'Epinay, som likväl af sin hustrus giftiga och roliga penna blifvit — i hennes memoarer, särskildt i brefven till Grimm — förevigad på ett sätt, som stälier fru Mallings för öfrigt förträffligt skrifna lilla sängkammarinteriör en smula i skuggan.

Det är i det hela skada, att denna i flera hänseenden rätt artistiska lilla bok redan på grund af sitt ämne skall sitta fast i detta förargliga antingen — eller: antingen har man läst Les Confessions, och i så fall är Eremitage-idyllen ett hors d'æuvre, eller man har icke läst Les Confessions — men i så fall är det naturligtvis den man bör läsa.

Hj. S.

JOHAN VISING: DANTE.

Göteborg. Wettergren & Kerber.

Få äro de arbeten, söm på svenska behandla den italienska litteraturen. Icke ens

Italiens störste skald, Dante Alighieri, har hittills åtnjutit äran af att äga en själfständigt utarbetad monografi på vårt språk. Öfverhufvud taget torde Dante för den svenska allmänheten vara föga känd. Och orsaken därtill är lätt att se, ty Dante är för den, som önskar göra hans bekantskap, både genom den stora lärdomsapparat, han begagnar, och på grund af sin medvetna dunkelhet en ganska svårtillgänglig författare. Han fordrar äfven af fackmannen ansträngning för att blifva förstådd och blottar sina rika skönhetsskatter endast för den, som äger tålamod att genom trägna studier göra sig förtrogen med hans diktnings säregna karakter. Därtill kommer, att man för att kunna njuta af hans verk i original måste vara ganska hemmastadd med det italienska språket. Att åter läsa hans hufvudarbete, hans berömda Divina Commedia, i den enda svenska öfversättning, vi äga, kan endast ge en mycket ofullständig föreställning om originalets knappa plastiska form. Hvarken i fråga om trohet gent emot detta eller med hänsyn till virtuositet i det svenska språkets behandling kan den sägas fylla billiga anspråk. Men så äro också svårigheterna att på ett rimfattigt språk som vårt återgifva Dantes kraftigt huggna terziner ovanligt stora.

Att Dante således hos oss förblifvit föga mera känd än till namnet, måste anses såsom en verklig brist i vår svenska litteratur.

Europa har gjort mycket, som är skönt», säger en af det moderna Englands yppersta tänkare, Carlyle, »det har byggt stora städer, grundlagt vidsträckta riken, sammanbragt encyklopedier, skapat system, opinioner och sedvänjor, men det har gjort mycket litet, som går upp mot Dantes tanke.»

Man måste därför vara professor J. Vising tacksam, som icke låtit skrämma sig af det svåra värfvet att genom en populär monografi öfver Dante söka göra honom bekant för en större krets utaf svenska läsare. På danska hafva under de senare åren försök i liknande riktning gjorts. Jag erinrar t. ex. om Vedels bekanta Dante-bok, som utkom 1892. Vedel fäster sig däri i främsta rummet vid Dantes diktande verksamhet. Äfven professor Vising har sedermera i en uppsats öfver Dante i septemberhäftet 1895 af denna tidskrift utvecklat liknande estetiska synpunkter.

I sin nya monografi har professor Vising däremot låtit analysen af Dantes konstnärs-