Ord och Bild: 1896

DÖDSDANSEN.

53

flßin Gub, jag bar lefct meb vers ocb tal, Jag bar svikit, svurit ocb svnbat. /Ibot allt, som fortares af mott oeb mai, /IIMn åtrå t blinbo bar sfepnbat. ©cb bock jag börbe ötn ftlocftfelang jämt, /Ißen böfvabe själen i stimmet. /HMtt lif var ett ovärbigt fastlagsskämt, Som nu får bet pttersta rimmet.

DROTTNING KRISTINAS SISTA DAGAR.

AF C. BILDT.

Med 4 bilder. (Fortsättning och slut.)

ÖFVER sin hälsa hade Kristina, som vi sett, länge icke haft någon anledning att klaga. Väl medveten om sin dåliga måge, höll hon försiktig diet, tålde icke kryddor och drack aldrig vin, men å andra sidan gaf hon sig ej heller någonsin tid att tugga maten. Då och då gjorde väl magen uppror, och ibland kommo därtill korta feberanfall, men dessa krämpor voro ej mer, än man kunde vänta hos en person med hennes oroliga lif, som tillbragt öfver tjugu somrar i det osunda Rom. Med undantag af influensan, som 1657 grasserade i Italien, hade hon icke förr än 1686 haft någon sjukdom, som icke skyndsamt häfts af de läkemedel hon vanligen anlitade, purga-

tiv och åderlåtning. För läkekonsten hade hon ett ganska begränsadt förtroende, och herrar eskulaper voro ofta föremål för hennes skämt. Till 1675 hade hon till lifmedikus haft en viss Cesare Mac-chiati, därefter en judisk läkare Gabriel Felix, som sedermera kom till konung Johan Sobieski, och nu på sista tiden en viss Romolo Spezioli från Fermo, hvilken också skötte Azzolini. Tiden var inne, då denne skulle få mycket att göra.

I början af 1689 väntade Kristina med otålighet ett besök af sin generalguvernör Olivekrantz och markis del Montes återkomst från Sverige. Efter samråd med dem ville hon besluta, huruvida det kunde löna mödan att träffa någon uppgörelse