Sida 694
2 6
DAGBOKEN.
trött och blasĂ©, Ă„terkommit till fĂ€dernehemmet för att pröfva pĂ„ Ă€ktenskapet sĂ„som sista rĂ€ddningsmedlet frĂ„n lifslcda. KĂ€rleken till mademoiselle Blanche â alias MĂ€rta Blanche Louise etc. Kronsköld till KronsköldsnĂ€s â icke endast Ă„tergifver honom lifslust utan omskapar den dĂ„dlöse mannen till en energisk social reformator. Men mademoiselle Blanche har försvunnit utan att lĂ€mna minsta spĂ„r efter sig. Ett helt halft Ă„r fĂ„r herren till UppbĂ€rga luttras i pröfningens och försakelsens skola, innan han slutligen en vacker sommardag Ă„terfinner sin sköna, hvilken vistas pĂ„ det nĂ€rbelĂ€gna sanatoriet, »sofvande pĂ„ hans egen mark, bland hans egna ljungblommor». Ănnu ett halfĂ„r och litet dĂ€rtill gĂ„r dock om, innan mademoiselle erkĂ€nner sig besegrad. Och detta sker först, dĂ„ friherrinnan Mina, en förtrĂ€ffligt tecknad typ, Ă„tagit sig rollen af »deus ex machina» och pĂ„ en utlĂ€ndsk resa sammanför de unga tu. Romanen slutar, som en gammal hederlig roman bör sluta, med giftermĂ„l, men icke ett giftermĂ„l i den gamla vanliga stilen med ett stĂ„tligt bröllop, lysningspresenter, skĂ„ltal och tidningsreferat. De Ă€lskande Ă€ro moderna, sjĂ€lfstĂ€ndigt anlagda nutidsmĂ€nniskor, som helst gĂ„ egna vĂ€gar trots fru Minas tĂ„rar och rop pĂ„ skandal. Vigsel i en liten tysk landskyrka kan ju icke vara lika kraftig som Ă„ ett af Stockholms finaste hotell.
Man har hos oss blifvit sĂ„ ovan vid diktning af detta slag â Ă„tminstone af vĂ„ra talangfulla författare â att man stĂ„r litet villrĂ„dig inför en sĂ„dan litterĂ€r produkt som m:lle Blanche. I vĂ„r analyserande tid vill man i konsten som i lifvet ha svar pĂ„ ett »hvarför». Vi nĂ€stan fordra, att en tanke, alstrad af hjĂ€rtelag och mĂ€nniskokĂ€rlek, skall uppbĂ€ra de karakterer och lifsöden, som skildras.
Att fru Idströms talang Ă€r för god att Ă€gnas Ă„t rent mekanisk romanfabrikation, dĂ€rpĂ„ har man bevis Ă€fven i nu föreliggande arbete. »Taflan vore bra â om icke hufvudfigurerna skĂ€mde bort henne» Ă€r ett uttryck som skulle kunna tillĂ€mpas pĂ„ m:lle Blanche. Bifigurerna Ă€ro afgjordt bĂ€st lyckade. Bredvid friherrinnan Minas och fröken Sidsels prĂ€ktigt Ă„tergifna bilder stĂ„r sanatorielĂ€karens gripande lilla idyll om trofast kĂ€rlek, fint tĂ€nkt och fint framstĂ€lld. HĂ€r Ă„terfinner man nĂ„got af det varma underlag af medkĂ€nsla för de af författarinnan skildrade personerna, hvarpĂ„ hi-
storierna om »Lille-Sven» och »En farlig dröm» hvila. Beskrifningen pÄ sanatoriet lÀser man med mycket nöje. LikasÄ Àro fröknarna Brun och MÀrtas lif hos dem godt tecknade. Naturskildringarna Àro originela och tilltalande.
Hvad som brister i Ellen Idströms författarskap Àr: koncentration, sordin och retouchering. (Kritikern kan misstÀnkas ha blifvit smittad af m:lle Blanches franska.) Tekniska fel Àro dock de lÀttaste att afhjÀlpa; dÀrtill tarfvas ju endast en smula uppmÀrksamhet och noggrannhet.
Jag skulle vilja till författarinnans fromma pĂ„minna om nĂ„gra uttalanden af G. Brandes i »HovedstrĂžmninger», rörande det etiska motivet i diktningen: »Under all den osĂ€kerhet och det tvifvel, hvaraf vi Ă€ro omringade, Ă€r det ett, som Ă€r visst och icke lĂ„ter sig bortdisputeras â det Ă€r lidandet. Och lika sĂ€kert som lidandet Ă€r förmĂ„nen af hugsva-lelsen och befrielsen. Man kan gĂ„ med hufvudet fullt af vacklande och tvifvel, veta hvarken ut eller in om hvad man skall tro eller göra. Men i det ögonblick man pĂ„ sin vĂ€g uppdagar nĂ„gon, som fĂ„tt sina fingrar i klĂ€m, att en eller annan tung dörr smĂ€llt igen om en medmĂ€nniskas hand, dĂ„ rĂ„da icke lĂ€ngre tvifvel om hvad man har att göra: man mĂ„ste se till att fĂ„ dörren upp och handen ut.
Och nu trĂ€ffar det sig sĂ„ lyckligt, eller sĂ„ olyckligt, att hĂ€r alltid Ă€r en hel mĂ€ngd, som hafva fĂ„tt fingrarna i klĂ€m, en hel mĂ€ngd som lida, som ligga bundna i mĂ„nga slags bojor, okunnighetens, beroendets, dumhetens och trĂ€ldomens bojor. Dessa mĂ„ste vi befria, och dĂ€rĂ„t mĂ„ vĂ„rt lif som vĂ„r poesi -â litterĂ€ra verksamhet â Ă€gnas.
Romantikern jagar egoistiskt efter sin personliga lycka och menar, att han sjÀlf Àr af oÀndlig vikt. Den nya tidens son vill icke speja upp till himlen efter sin stjÀrna eller ut i horizonten efter den »blÄ blomman». Han vill handla. Han förstÄr hvad Goethe menade med att lÄta Wilhelm Meister sluta som lÀkare. Det gifves intet annat: »Vi mÄ alla blifva lÀkare, Àfven diktaren.»
F. Cbg.
HAROLD GOTE: LEJONETS UNGE.
Nutidsskildring i 4 akter. Stockholm, Wahlström
& Widstrand.
En djÀrf socialreformatorisk skriftstÀllare vid namn Leire har genom sina skrifter stÀllt sig som »Varg i veum» gent emot det
