Sida 680
Harold Gote: Lejonets unge. Af E. G.
2 6
DAGBOKEN.
trött och blasé, återkommit till fädernehemmet för att pröfva på äktenskapet såsom sista räddningsmedlet från lifslcda. Kärleken till mademoiselle Blanche — alias Märta Blanche Louise etc. Kronsköld till Kronsköldsnäs — icke endast återgifver honom lifslust utan omskapar den dådlöse mannen till en energisk social reformator. Men mademoiselle Blanche har försvunnit utan att lämna minsta spår efter sig. Ett helt halft år får herren till Uppbärga luttras i pröfningens och försakelsens skola, innan han slutligen en vacker sommardag återfinner sin sköna, hvilken vistas på det närbelägna sanatoriet, »sofvande på hans egen mark, bland hans egna ljungblommor». Ännu ett halfår och litet därtill går dock om, innan mademoiselle erkänner sig besegrad. Och detta sker först, då friherrinnan Mina, en förträffligt tecknad typ, åtagit sig rollen af »deus ex machina» och på en utländsk resa sammanför de unga tu. Romanen slutar, som en gammal hederlig roman bör sluta, med giftermål, men icke ett giftermål i den gamla vanliga stilen med ett ståtligt bröllop, lysningspresenter, skåltal och tidningsreferat. De älskande äro moderna, själfständigt anlagda nutidsmänniskor, som helst gå egna vägar trots fru Minas tårar och rop på skandal. Vigsel i en liten tysk landskyrka kan ju icke vara lika kraftig som å ett af Stockholms finaste hotell.
Man har hos oss blifvit så ovan vid diktning af detta slag — åtminstone af våra talangfulla författare — att man står litet villrådig inför en sådan litterär produkt som m:lle Blanche. I vår analyserande tid vill man i konsten som i lifvet ha svar på ett »hvarför». Vi nästan fordra, att en tanke, alstrad af hjärtelag och människokärlek, skall uppbära de karakterer och lifsöden, som skildras.
Att fru Idströms talang är för god att ägnas åt rent mekanisk romanfabrikation, därpå har man bevis äfven i nu föreliggande arbete. »Taflan vore bra — om icke hufvudfigurerna skämde bort henne» är ett uttryck som skulle kunna tillämpas på m:lle Blanche. Bifigurerna äro afgjordt bäst lyckade. Bredvid friherrinnan Minas och fröken Sidsels präktigt återgifna bilder står sanatorieläkarens gripande lilla idyll om trofast kärlek, fint tänkt och fint framställd. Här återfinner man något af det varma underlag af medkänsla för de af författarinnan skildrade personerna, hvarpå hi-
storierna om »Lille-Sven» och »En farlig dröm» hvila. Beskrifningen på sanatoriet läser man med mycket nöje. Likaså äro fröknarna Brun och Märtas lif hos dem godt tecknade. Naturskildringarna äro originela och tilltalande.
Hvad som brister i Ellen Idströms författarskap är: koncentration, sordin och retouchering. (Kritikern kan misstänkas ha blifvit smittad af m:lle Blanches franska.) Tekniska fel äro dock de lättaste att afhjälpa; därtill tarfvas ju endast en smula uppmärksamhet och noggrannhet.
Jag skulle vilja till författarinnans fromma påminna om några uttalanden af G. Brandes i »Hovedstrømninger», rörande det etiska motivet i diktningen: »Under all den osäkerhet och det tvifvel, hvaraf vi äro omringade, är det ett, som är visst och icke låter sig bortdisputeras — det är lidandet. Och lika säkert som lidandet är förmånen af hugsva-lelsen och befrielsen. Man kan gå med hufvudet fullt af vacklande och tvifvel, veta hvarken ut eller in om hvad man skall tro eller göra. Men i det ögonblick man på sin väg uppdagar någon, som fått sina fingrar i kläm, att en eller annan tung dörr smällt igen om en medmänniskas hand, då råda icke längre tvifvel om hvad man har att göra: man måste se till att få dörren upp och handen ut.
Och nu träffar det sig så lyckligt, eller så olyckligt, att här alltid är en hel mängd, som hafva fått fingrarna i kläm, en hel mängd som lida, som ligga bundna i många slags bojor, okunnighetens, beroendets, dumhetens och träldomens bojor. Dessa måste vi befria, och däråt må vårt lif som vår poesi -— litterära verksamhet — ägnas.
Romantikern jagar egoistiskt efter sin personliga lycka och menar, att han själf är af oändlig vikt. Den nya tidens son vill icke speja upp till himlen efter sin stjärna eller ut i horizonten efter den »blå blomman». Han vill handla. Han förstår hvad Goethe menade med att låta Wilhelm Meister sluta som läkare. Det gifves intet annat: »Vi må alla blifva läkare, äfven diktaren.»
F. Cbg.
HAROLD GOTE: LEJONETS UNGE.
Nutidsskildring i 4 akter. Stockholm, Wahlström
& Widstrand.
En djärf socialreformatorisk skriftställare vid namn Leire har genom sina skrifter ställt sig som »Varg i veum» gent emot det
Källa: Project Runeberg ·