Ord och Bild: 1896

DET MODERNA ITALIENS FÖRFATTARE.

573

herre. Det är Pozza, tidningen II Corri-ere della Seras fruktade teaterkritiker, dessutom känd såsom skicklig öfversättare t. ex. utaf flera af Ibsens dramer. Bredvid honom står Domenico Oliva, tyst och tillbakadragen, med ett drag af skygghet eller vemod öfver de ljusblå ögonen, en ytterst sympatisk person. Han är icke endast en af den italienska dagsprässens bästa kri-tici, han är också själf en begåfvad skald och skulle säkert kunnat åstadkomma något mer betydande än han hittills gjort, om han bara en gång öfvervunnit sin helt säkert alltför djupa misstro till sig själf. Den lille mannen, som alltid talar om Wagner, och som sitter i soffan stödd på sin käpp, är tidningen La Lombar-dias redaktör Gustave Macchi, en i vida kretsar känd och aktad personlighet. Nationalekonom och med varmt intresse för de sociala frågorna, har han bredvid dessa alltid i sin själ bevarat ett romantiskt svärmeri för framtidsdramat. Vid blotta ordet Wagner få hans ögon en högre glans och hans läppar en helig darrning.

Tiden går under diskussioner af växlande skämt och allvar. Men natten lider, och vi måste bryta upp. Vi vandra i grupper från galleriet åt olika håll; några genom galleriet och öfver Piazza del duomo, som redan ligger nästan alldeles öde. Septembernatten hvilar öfver staden med den lombardiska himmelens genomskinliga klarhet. Man hör det minsta ljud — afskedshäls-ningar, som växlas -— röster, som förklinga. Domen reser sin mörka massa i fonden, men tinnarna glittra i månskenet. Plötsligt klämtar tornklockan med sin ljusa silf-verklang tvenne slag — så blir det åter stilla. De sista af sällskapet aflägsna sig —

deras steg dö bort — och allt är tyst.

* &

in

Jag har i föregående flyktiga skisser sökt gifva en föreställning om några utaf den moderna italienska litteraturens viktigaste företeelser och äfven velat lämna några personliga intryck af beröringen med några af dess förnämsta skriftställare.

Vi hafva däraf sett, att den moderna italienska litteraturen uppvisat flere artistiskt fulländade företeelser, såsom t. ex. Carduccis högstämda odén, Vergas noveller, Fogazzaros romaner och D'Annunzios

domenico oliva.

hyperestetiska själsanalyser, men hvad vi saknat är en personlighet utaf verkligt banbrytande betydelse, en personlighet, hos hvilken idéernas värld stått i jämnhöjd med formen. Vi hafva därför icke funnit någon, hvilken genom sina nya uppslag, liksom Zola, Tolstoi eller Ibsen, icke blott verkat i sitt eget land utan äfven brutit nya vägar på den kontinentala litteraturens vidsträckta fält. En närmare undersökning har visat oss, att detta kanske först och främst berott på det nya Italiens politiska utvecklingsgång. Landet har genomlefvat en stormig brytnings- och nydaningsperiod, efter hvilken bränningarna ännu alltjämt skumma bland skären. Men om utvecklingen en gång kommer in i lugnare farvatten, torde man väl utan att göra sig saker till alltför stor optimism kunna vänta, att italienarne med sin stora artistiskt formela begåfning inom konst och litteratur skola visa sig värdiga en ärofull forntid.

Helmer Key.

OM GUSTAF FRÖDINGS DIKTER 1891—1896.

Vårt lands äldre lyriska skalder — och andra än lyriska torde hittills Sverige knappast kunna sägas hafva haft — skrefvo gärna äfven en del uttryckligen så kallade nre-ligi'ösdi> skaldestycken. Iakttagelsen gäller