Ord och Bild: 1896

DROTTNING KRISTINAS SISTA DAGAR.

6 I

dödskalle en tafla med om affallet erinrande inskrift. Nederst som postament sarkofagen med Théodons relief, uppbärande en krona mellan två barocka knubbiga

änglar. Det är grannt, kallt, intetsägande som alla monument, som icke hafva några hjärtan att tala till.

kristinas namnteckning efter 1654.

EFTERSKRIFT.

Palazzo Corsini ! ar hyst ännu en af våra drottningar inom sina murar, dock innan hon bar Sveriges krona. Då Josef Bonaparte efter freden i Tolentino kom till Rom såsom franska republikens sändebud, bebodde han, på hösten 1797, palatset. I hans följe befunno sig bl. a. Eugène de Beauharnais samt den tjugusjuårige krigaren och skalden general Duphot, som var förlofvad med Josefs svägerska Desirée Clary. Den 23 december ankommo dennas föräldrar makarne Clary jämte Desirée på besök till Josef för att i hans och Duphot's sällskap njuta af nöjena under vintersäsongen

i Rom. Men ödet hade annorlunda bestämt. Den i glada förhoppningar började resan skulle få ett tragiskt slut. Fem dagar efter Désirée's ankomst ägde en gatustrid rum utanför palatset mellan romerska republikaner och påfliga soldater, och Duphot, som jämte Beauharnais stigit ned för att mäkla fred, föll i de sinas åsyn, träffad af en påflig kula. Josef Bonaparte och familjen Clary lämnade genast Rom, och någon tid därefter räckte Désirée sin hand åt general Bernadotte.

Den landsflyktiges sång.

Efter ANTONIO FEIJO.

fjärran Nord, dit jag i landsflykt gått, ensliga skogar, berg och drömska vatten!. . . Här har Virgilii fot visst aldrig trädt, och ingen näktergal här slår i natten.

Du fjärran Nord, dit jag i landsflykt gått. ..

Öknar, där ingen hägring jag får se; haf utan vågor öfver blekblå yta; blommor, som ej likt Söderns mot mig le; fåglar med skrud, där regnbågsfärger tryta!

Öknar, där ingen hägring jag får se ...

Stockholm, Saltsjöbaden, 1894.

Dagrar, som skönjas än, då det är natt — ett lifsbud bland den dödsfrid, som här råder, en frid, där ingen springbrunn sorlar gladt och ingen trast sin färd till nästet tråder!

Dagrar, som skönjas än, då det är natt ■ . .

Blå himlen är, men sjukligt blå och kall, blå ögonen, men ingen glans där finnes. Sommarens sol förgyller hårets svall, men hjärtat af dess värme aldrig hinnes.

Blå himlen är, men sjuklig blå och kall. . .

GÖR A.V BJÖRKMAN.