Sida 135
ALEXANDRINE HENRIETTE SPARRE.
I I I
sluta vi teckningen af hennes bild. VÀl skulle hon under sina ÄterstÄende Är fÄ upplefva betydelsefulla hvÀlfningar, men numera stod hon tjÀrran frÄn hÀndelsernas midtpunkt. Alder och sjukdom bröto Àfven hennes lifskraftiga sinne, och ögo-
nen, som lÀnge varit klena, vÀgrade till sist sin tjÀnst. NÀr hon slutligen Är 1819 vid 83 Ärs Älder afled, var det en gammal trött gengÄngerska frÄn ett lÀngesedan försvunnet tidehvarf som med henne vigdes till grafvens ro.
Barbara /Illen.
Thomas Spelman en majnatt sig smög med strÄke pÄ strÀng till bÀnken i hallen, dÀr clanhöfdingsdottern satt hvit och hög, den stolta, den sköna Barbara Allen.
Och Thomas han gned sin kÀrlekssÄng med bön som i hedens brusande vide: »Ack, jag Àlskat dig allt se'n i dansens gÄng jag sÄg pannans glans etnot kammens smide.»
DĂ„ skrattade jungfrun gĂ€ckande gĂ€llt och lekte med guldsko pĂ„ snidade pallen: »Den sĂ„ng, som har tĂ€rnor och töser gĂ€llt, den. fĂ„ngar aldrig Barbara Allen». â
»Ack, illa förstÄr du strÀngaspel! NÀr drömmarn Àlskat, har gigan spelat-Jag kunde ej annat, om det Àr ett fel, ty aldrig pÄ hjÀrta och sÄng jag delat-
Min sjĂ€l ur stĂ€ndigt samma strĂ€ng af darrande lĂ€ngtan styrd och befallenyâ» jag Ă€lskat sĂ„ högt hvar vildros pĂ„ Ă€ng som dig, du höga Barbara Allen.
SÀg, kallar du varen dÀrför svek, för att andra se'n sina löften den rÀckte? Ja, stÀng du din ruta för majnattens smek och dig sjÀlf i din stolthets ödsliga hÀkte!
Som en mor för sitt barn till hemmet vid hand, mig kÀrleken ledde i afton till hallen-Af lyckans och Àngslans dubla brand mitt bröst stod i lÄgor, o Barbara Allen.
Ty sĂ„ tycktes mig alltid 'kĂ€rlekens makt som synen af första daggiga grönskan â hvar kvinna jag kĂ€rlekens hyllning bragt har rörts om ej fyllts af min majnatts önskan.
En gaf mig allthvar ring i sin skatt, en ann' blott en tÄr ur ögonfrans fallen, du ensam din stolthets tunna skratt, du arma, stackars Barbara Allen.»
OSCAR LEVERTIN.
Ord och bild, j:le Ă„rg.
8
