Sida 385
Femte kapitlet ur En lyckoriddare. Berättelse af Harald Molander
FEMTE KAPITLET
ur
EN LYCKORIDDARE
Berättelse af HARALD MOLANDER *.
EN dag omkring en vecka senare rådde stor oro och rörelse i den gamla staden Lübeck.
En hel flottilj jakter och bojortar, som föregående dag afseglat därifrån med tyska kramvaror, holsteinska frukter och lübska marzipaner, hade återvändt från Travemiinde, hack i häl följd af holländska koggar med bomull och tobak, engelska märsskepp med kläden och tenn och portugisiska tremastare med viner, olja, salt och specerier, hvilka kommit från olika håll och voro på väg till alla Östersjöns hamnar. Den granna spanie-fararen nedanför Burgkloster, som tidigt på morgonen hissat sina röda och hvita dukar, hade åter strukit dem vid middagstiden. Och de käcka utvandrarne på Elefanten, som samma dag skulle gå till segels på Batavia, hade lämnat sina kojer och drefvo omkring i staden, dobb-lade på krogarne och dansade pä glädjehusen, liksom hade de nyss kommit i hamn.
Strandgatan vimlade af folk, som sporde efter orsaken till allt detta och undrade, hvarför styrmännen afvisade dragare och drängar, som ville föra varor ombord, och drogo in landgångarne för resande, som redan betalt sina platser. I gränderna, som ledde till hamnen, van-
* Utkommer i höst på Wahlströms & Widstrands förlag.
drade köpmän och skeppare upp och ned med bekymrade miner, och vid Hol-stenthor hade en hel skock samlat sig, som hviskade sins emellan, skakade på hufvudet och med oroliga blickar betraktade den långa skogen af master nedåt Trave. I rådstugans trappor sprungo borgmästare, åldermän och mäklare omkull hvarandra. Och tavernaren på Krä-mare-Compagniets värdshus midt emot Sanct Jacobi hade ej haft så mycket att göra sedan fredsmötet i maj, då både kungen af Danmark, hertigen af Fried-land och alla de främmande gesandterna voro i staden.
När mäster Antonius Pfeffer skumpade fram och tillbaka mellan sina bänkar och bord, kände han sig, krigisk som han i dag var till lynnet, lik en fältöfverste, som i hetaste gemänget galopperar mellan tertierna i sin bataglia för att ägga stridslusten och fylla luckorna. Stundom stegrade sig hans väldiga kampross och råkade fast med buken mellan sammanpackade fännikor, där vinflaskorna smällde som muskötter och tennkannorna skramlade värre än Pappenheimarnes drabb-tyg. Men med en kraftig gambade kom han åter lös, piafierade framför fronten och kommenderade nya attacker. Pokaler med franskt och rhenskt blänkte i luften som korsade klingor, frontignac rann som blod öfver disk och bord, ali-cant och malvasir satte eld i gemyten,
Källa: Project Runeberg ·