Sida 399
FEMTE KAPITLET
ur
EN LYCKORIDDARE
BerÀttelse af HARALD MOLANDER *.
EN dag omkring en vecka senare rĂ„dde stor oro och rörelse i den gamla staden LĂŒbeck.
En hel flottilj jakter och bojortar, som föregĂ„ende dag afseglat dĂ€rifrĂ„n med tyska kramvaror, holsteinska frukter och lĂŒbska marzipaner, hade Ă„tervĂ€ndt frĂ„n Travemiinde, hack i hĂ€l följd af hollĂ€ndska koggar med bomull och tobak, engelska mĂ€rsskepp med klĂ€den och tenn och portugisiska tremastare med viner, olja, salt och specerier, hvilka kommit frĂ„n olika hĂ„ll och voro pĂ„ vĂ€g till alla Ăstersjöns hamnar. Den granna spanie-fararen nedanför Burgkloster, som tidigt pĂ„ morgonen hissat sina röda och hvita dukar, hade Ă„ter strukit dem vid middagstiden. Och de kĂ€cka utvandrarne pĂ„ Elefanten, som samma dag skulle gĂ„ till segels pĂ„ Batavia, hade lĂ€mnat sina kojer och drefvo omkring i staden, dobb-lade pĂ„ krogarne och dansade pĂ€ glĂ€djehusen, liksom hade de nyss kommit i hamn.
Strandgatan vimlade af folk, som sporde efter orsaken till allt detta och undrade, hvarför styrmÀnnen afvisade dragare och drÀngar, som ville föra varor ombord, och drogo in landgÄngarne för resande, som redan betalt sina platser. I grÀnderna, som ledde till hamnen, van-
* Utkommer i höst pÄ Wahlströms & Widstrands förlag.
drade köpmÀn och skeppare upp och ned med bekymrade miner, och vid Hol-stenthor hade en hel skock samlat sig, som hviskade sins emellan, skakade pÄ hufvudet och med oroliga blickar betraktade den lÄnga skogen af master nedÄt Trave. I rÄdstugans trappor sprungo borgmÀstare, ÄldermÀn och mÀklare omkull hvarandra. Och tavernaren pÄ KrÀ-mare-Compagniets vÀrdshus midt emot Sanct Jacobi hade ej haft sÄ mycket att göra sedan fredsmötet i maj, dÄ bÄde kungen af Danmark, hertigen af Fried-land och alla de frÀmmande gesandterna voro i staden.
NÀr mÀster Antonius Pfeffer skumpade fram och tillbaka mellan sina bÀnkar och bord, kÀnde han sig, krigisk som han i dag var till lynnet, lik en fÀltöfverste, som i hetaste gemÀnget galopperar mellan tertierna i sin bataglia för att Àgga stridslusten och fylla luckorna. Stundom stegrade sig hans vÀldiga kampross och rÄkade fast med buken mellan sammanpackade fÀnnikor, dÀr vinflaskorna smÀllde som muskötter och tennkannorna skramlade vÀrre Àn Pappenheimarnes drabb-tyg. Men med en kraftig gambade kom han Äter lös, piafierade framför fronten och kommenderade nya attacker. Pokaler med franskt och rhenskt blÀnkte i luften som korsade klingor, frontignac rann som blod öfver disk och bord, ali-cant och malvasir satte eld i gemyten,
