Ord och Bild: 1896

DAGBOKEN.

7 i

TEATER.

STOCKHOLMS TEATRAR.

Djurgårdsteatrarnas program under de gångna sommarmånaderna hafva haft afgjord framgång, utmärkta gäster hafva å bägge scenerna gjort stor och berättigad lycka. Om detta oaktadt det ekonomiska resultatet ej varit det bästa — särskildt under förra delen af sommaren talades det om ej obetydliga förluster — berodde detta därpå, att i kampen mot de vackra sommaraftnarnes utelif och mot den rådande höga temperaturen strida äfven de bästa stycken och de mest populära artister en snart sagdt förtviflad strid.

Detta är enda förklaringsgrunden till att ett sådant tillfälle att se äkta, god, fullödig »komedie-kunst» som herr Sophus Neumanns gästspel ej togs i akt af ett större flertal bland sommarpubliken; salongen var nämligen de flesta af dessa aftnar ganska långt från fullsatt. Men så mycket tacksammare var den publik som kommit! Skrattsalfvorna voro så intensiva och så ögonblickliga, att de talade om en stor och afgjord seger för dem, som framkallade dem. Och dessa voro nästan uteslutande herrar Moliére och Neumann.

»Gröns födelsedag» är ett stycke, som har blott få förutsättningar att göra lycka utom Danmark, det har så mycket af den naiva godmodighet, den intima »hygge» och den barnsliga enkelhet i själfva fabeln, hvilken mången gång förefaller i hög grad osannolik, som karakteriserar en hel riktning i den inhemska danska teaterdiktningen. Vi svenskar se mera af osannolikheterna än af älskvärdheten, vi intressera oss icke a priori för »en skovtur», och vi stötas af denna sorts romantik, som på oss verkar något pjollrig. Mycket beror härvid på spelet, och de svenska medspelande delade tydligen publikens svårighet att göra sig reda för den genre, som här var på tal, de voro alla för förnäma, de saknade naivitet i framställningen och tycktes gå där och kritisera författarinnan. Det var icke blott den högre graden af konstnärlighet och språket som härvid skilde herr Neumann från hela hans omgifning, det var det naiva, godhjärtade, anspråkslösa lynnet i hela framställningen, alla de andra voro för »gentila» för att kunna höja sig till det. Detta gör emellertid mindre i ett modernt danskt stycke af tvifvelaktigt värde, hvilket, som sagdt, knappast i och för sig hör hemma på svensk seen; men samma

brist på ett annat fält visade sig mycket bjärt vid detta annars så goda sällskaps totalt misslyckade försök att spela med i en Molière-pjes. Det är nu redan länge sedan vi hade den högtiden af nöje att se herr Neumanns mästerliga Argan, låt oss därför fatta oss kort om hans omgifning, ty den var i sanning intet att minnas.

Denna uppsättning hade den relativa förtjänsten att minnet af k. dramatiska teaterns sätt att gifva samma stycke hägrade i en apoteos-artad mästerskapsbelysning, som det i och för sig ej hade, och vi fingo lära oss att det verkligen måste vara mycket svårt att gifva dessa stycken i en någorlunda riktig ton och färg, då så verkligt intelligenta artister som fröknarna Borgström och Lundeqvist och herrar Hultman, Lavén och Klintberg m. fl. nu saklöst gjorde hvad de gjorde. Men så har herr Neumann i stället stil och färg öfver sin Argan, det är en bredd i komiken, som går långt in på burleskens område, men där fmns på samma gång en säkerhet, balans och ett tekniskt mästerskap, som adla rollens tolkning till äkta konst. Med större bravour och teknik än herr Neumann utvecklar kan man ej tänka sig scenerna med den låtsade döden i sista akten gjorda, och herr Neumanns sätt att i första scenen presentera sin figur är lika förträffligt som författarens. Däremot föreföll mig hans andra akt något mattare; han tyckes hälst vilja vara rolig själf och ensam; i scenerna med läkarne trädde han väl mycket tillbaka.

»Spökhotellet» är det afgjordt olämpliga namnet på en mycket lustig fransk fars, som blifvit en sannskyldig kassapjes, hvilken reparerar försommarens mindre glädjande erfarenheter hvad biljettförsäljningen beträffar. Det är ett kvickt och roligt stycke, som står värdigt vid sidan af samme förf:s »Fernands giftermål», välkändt från Vasateaterns repertoar. En stor förtjänst hos denna fars är, att sedan andra akten bjudit på alla de förvecklingar, som man anar och väntar från första akten, och några därtill, så kommer sista akten som den kanske allra roligaste, utan alla de vanliga utredningarne och förklaringarne, och när stycket slutar, äro fortfarande många af de medspelande mystifierade och förda bakom ljuset, endast författaren och publiken vet, hur allt hängde ihop, och detta tycker publiken är roligt.