Ord och Bild: 1896

LITTERATUR.

det moderna italiens författare.

prosalitteraturen.

MAN har anmärkt, att Italiens moderna litteratur visar en i ögonen fallande brist på enhet. Det har samtidigt framträdt liera, de mest olika, riktningar. Författarne synas stå liksom fullkomligt isolerade i förhållande till hvarandra. Den moderna italienska litteraturens historiska förutsättningar gifva oss nyckeln till denna gåta. Det visar sig nämligen snart, att denna icke kan betraktas såsom en organisk utveckling utaf landets äldre litteratur, utan närmast måste anses såsom en produkt utaf olika främmande inflytanden. Förklaringen till denna den moderna italienska litteraturens relativa osjälfständighet och dess däraf följande oorganiska mångfald är först och främst att söka i det nya Italiens politiska historia. Italien såsom enhetligt rike är en skapelse från förra hälften af detta århundrade. Men detta enhetsarbete tog under kampperioden landets bästa krafter i anspråk. Landets lifsintresse var det stora politiska målet: ett enadt Italien. Kulturarbetet fick i stället inom många andra brancher ligga i trade, och häraf följde också, att det uppstod flera luckor i den andliga lifsutvecklingen, luckor, som sedan, då nationen åter kunde samla sig på allvar till vetenskaplig och konstnärlig strid, måste fyllas med utländsk import.

Det är i hufvudsak tvenne riktningar som varit karakteristiska för detta århundrade: romanticismen och positivismen, hvilka framträdt nåde på litteraturens, konstens och filosofiens områden. Betrakta vi dessa från idéinnehållets synpunkt, d. v. s. som filosofi, så visar det sig, att de, ehuru med olika utgångspunkter, i grunden syftat mot samma mål; nämligen att genom det allt mera fördjupade studiet af flydda tiders förhållanden finna den andliga lifsutvecklingens förutsättningar. Romanticismen utgick från ett öfversinnligt ideal, positivismen från det faktiskt gifna. Båda riktningarna lade, liksom hela vårt moderna tänkande, uppfattningen af orsaksförhållandet till grund för sin forskning.

I de italienska staterna finna vi till att

börja med i begynnelsen af detta sekel samma ansatser som i Europas öfriga länder. Det uppstod en historisk litteratur, som blomstrade särskildt på det skönlitterära området. Till någon alstring utaf större litterär betydelse kom det dock icke här. Af nela den massa Walter Scott imiterande romaner, som vid denna tid skref-vos i Italien, är det knappast mer än en enda som verkligen inträngt i folkmedvetandet, Alessandro Manzonis »Promessi Sposi».

Den romantiska rörelsen i Italien åtföljdes icke såsom i Tyskland af en romantisk filosofi. Det historiska motivet fick icke där det stora kulturela intresse som annorstädes. Det begagnades i stället såsom ett dugande medel för revolutionärt politisk agitation. Romanticismen skapade därför i Italien knappast någon ny ideel värld men bidrog mer än något annat till att väcka nationalitetskänslan, till att framkalla hela den storartade politiska verksamhet, utaf hvilken sedan resultatet blef det enade konungariket Italien.

Under åren 1820—60, denna tid af hemlig och öppen agitation med dess rikedom på kvasivetenskapliga eller populärt historiska tendensskrifter, försummades i stället folkets estetiska uppfostran.

När litteraturen liksom konsten sedan började lefva upp, saknades en publik, som var mogen att uppfatta den. Denna brist på förståelse återverkade i sin tur såsom en hämmande kraft på själfva den artistiska produktionen.

Ett dylikt afbrott i växelverkan mellan konstnären och publiken var dock icke ett ensamt för Italien karakteristiskt fenomen. Tvärtom uppträdde samma företeelse i början af seklet mer eller mindre i alla land på grund af det sönderslitande af traditionens band, som åstadkommits af franska revolutionen. På 1700 talet hade litteratören liksom konstnären haft en gifven publik hos adeln. Den var liten, hade i mycket inskränkta vyer och var full af litterära fördomar; men det var dock en publik, som ägde en uppfostrad smak och på hvilken man kunde räkna.

Det blef den romantiska skolans första uppgift, liksom restaurationens inom politiken, att åter söka sammanknyta de brust-