Sida 565
LITTERATUR.
det moderna italiens författare.
prosalitteraturen.
MAN har anmÀrkt, att Italiens moderna litteratur visar en i ögonen fallande brist pÄ enhet. Det har samtidigt framtrÀdt liera, de mest olika, riktningar. Författarne synas stÄ liksom fullkomligt isolerade i förhÄllande till hvarandra. Den moderna italienska litteraturens historiska förutsÀttningar gifva oss nyckeln till denna gÄta. Det visar sig nÀmligen snart, att denna icke kan betraktas sÄsom en organisk utveckling utaf landets Àldre litteratur, utan nÀrmast mÄste anses sÄsom en produkt utaf olika frÀmmande inflytanden. Förklaringen till denna den moderna italienska litteraturens relativa osjÀlfstÀndighet och dess dÀraf följande oorganiska mÄngfald Àr först och frÀmst att söka i det nya Italiens politiska historia. Italien sÄsom enhetligt rike Àr en skapelse frÄn förra hÀlften af detta Ärhundrade. Men detta enhetsarbete tog under kampperioden landets bÀsta krafter i ansprÄk. Landets lifsintresse var det stora politiska mÄlet: ett enadt Italien. Kulturarbetet fick i stÀllet inom mÄnga andra brancher ligga i trade, och hÀraf följde ocksÄ, att det uppstod flera luckor i den andliga lifsutvecklingen, luckor, som sedan, dÄ nationen Äter kunde samla sig pÄ allvar till vetenskaplig och konstnÀrlig strid, mÄste fyllas med utlÀndsk import.
Det Àr i hufvudsak tvenne riktningar som varit karakteristiska för detta Ärhundrade: romanticismen och positivismen, hvilka framtrÀdt nÄde pÄ litteraturens, konstens och filosofiens omrÄden. Betrakta vi dessa frÄn idéinnehÄllets synpunkt, d. v. s. som filosofi, sÄ visar det sig, att de, ehuru med olika utgÄngspunkter, i grunden syftat mot samma mÄl; nÀmligen att genom det allt mera fördjupade studiet af flydda tiders förhÄllanden finna den andliga lifsutvecklingens förutsÀttningar. Romanticismen utgick frÄn ett öfversinnligt ideal, positivismen frÄn det faktiskt gifna. BÄda riktningarna lade, liksom hela vÄrt moderna tÀnkande, uppfattningen af orsaksförhÄllandet till grund för sin forskning.
I de italienska staterna finna vi till att
börja med i begynnelsen af detta sekel samma ansatser som i Europas öfriga lÀnder. Det uppstod en historisk litteratur, som blomstrade sÀrskildt pÄ det skönlitterÀra omrÄdet. Till nÄgon alstring utaf större litterÀr betydelse kom det dock icke hÀr. Af nela den massa Walter Scott imiterande romaner, som vid denna tid skref-vos i Italien, Àr det knappast mer Àn en enda som verkligen intrÀngt i folkmedvetandet, Alessandro Manzonis »Promessi Sposi».
Den romantiska rörelsen i Italien Ätföljdes icke sÄsom i Tyskland af en romantisk filosofi. Det historiska motivet fick icke dÀr det stora kulturela intresse som annorstÀdes. Det begagnades i stÀllet sÄsom ett dugande medel för revolutionÀrt politisk agitation. Romanticismen skapade dÀrför i Italien knappast nÄgon ny ideel vÀrld men bidrog mer Àn nÄgot annat till att vÀcka nationalitetskÀnslan, till att framkalla hela den storartade politiska verksamhet, utaf hvilken sedan resultatet blef det enade konungariket Italien.
Under Ă„ren 1820â60, denna tid af hemlig och öppen agitation med dess rikedom pĂ„ kvasivetenskapliga eller populĂ€rt historiska tendensskrifter, försummades i stĂ€llet folkets estetiska uppfostran.
NÀr litteraturen liksom konsten sedan började lefva upp, saknades en publik, som var mogen att uppfatta den. Denna brist pÄ förstÄelse Äterverkade i sin tur sÄsom en hÀmmande kraft pÄ sjÀlfva den artistiska produktionen.
Ett dylikt afbrott i vÀxelverkan mellan konstnÀren och publiken var dock icke ett ensamt för Italien karakteristiskt fenomen. TvÀrtom upptrÀdde samma företeelse i början af seklet mer eller mindre i alla land pÄ grund af det sönderslitande af traditionens band, som Ästadkommits af franska revolutionen. PÄ 1700 talet hade litteratören liksom konstnÀren haft en gifven publik hos adeln. Den var liten, hade i mycket inskrÀnkta vyer och var full af litterÀra fördomar; men det var dock en publik, som Àgde en uppfostrad smak och pÄ hvilken man kunde rÀkna.
Det blef den romantiska skolans första uppgift, liksom restaurationens inom politiken, att Äter söka sammanknyta de brust-
