Ord och Bild: 1896

LITTERATUR.

DET MODERNA ITALIENS FÖRFATTARE.

LYRIKEN. — DET LITTERÄRA LIFVET I MILANO.

Cenom den moderna italienska prosalit-JF teraturen har gått ett utprägladt demokratiskt drag. Det har varit en litteratur, som i saknad af traditionerna från en äldre tid byggt på uteslutande moderna förutsättningar. Dess största förtjänst har varit dess starka verklighetssinne, dess sträfvan att så mycket som möjligt närma lifvets värld och böckernas värld till hvarandra. Men om prosalitteraturen således vädjat till de mest olika samhällsklasser för att därigenom i vidare kretsar söka uppfostra en publik, så har däremot den moderna italienska lyriken i allmänhet hållit sig så mycket förnämare till en liten klick.

Dess främste lyriker, Giosuè Carducci, är visserligen själf politiskt taget en demokrat, ja, han har till och med i sin ungdom svärmat för republiken, men genom hela hans diktning med dess lärda apparat och svårtillgängliga form går dock ett aristokratiskt drag, som gör den hufvudsakligen till en litteratur för kännare, för att icke säga för specialister.

Uppsvinget inom den italienska lyriken, hvilket, liksom inom prosalitteraturen, framträdde på 1870-talet, knyter sig nästan uteslutande till universitetsstaden Bologna. 1874 utgaf där Enrico Panzacchi sina »Fun-neralia», 1876 Carducci sina »Nuove Poe-sie», 1877 Lorenzo Stecchetti sina »Postuma», och samma år offentliggjorde Carducci där sitt mest uppseendeväckande arbete på det lyriska området, sin första samling, >;Odi Barbare».

Lorenzo Stecchetti (pesudonym för Olindo Guerrini) och Enrico Panzacchi äro af Bologna-skalderna de enda, som icke tagit något djupare intryck utaf Carduccis konst.

Stecchettis lyrik är närmast påverkad utaf Heine, men icke utan en viss anklang också till den nyfranska skolan, »Les parnassiens» Bäst är han i sina lifliga satiriskt

polemiska stycken; i sina mera allvarsamma bitar förfaller han däremot ofta till ytlig sentimentalitet.

Hans dikter voro mycket lästa de första åren men hafva sedan dess nästan alldeles råkat i glömska eller lefva såsom text till den musik, som flera af Italiens mest populära viskompositörer skrifvit till många af dem, ungefär på samma sätt som Wennerbergs »Gluntar» genom sången hålla sig populära hos oss. Inom litterära kretsar i Italien har man aldrig riktigt velat taga Stecchettis lyrik på allvar. Enrico Panzacchi är professor i estetik i akademien för de sköna konsterna i Bologna och ansedd för att vara Italiens populäraste föreläsare. Hans diktkonst är däremot icke mycket betydande och, i motsats till hans kollegers, icke heller synnerligen modern. Han lyckas bäst i miniatyrarbeten, i hvilka han förstår att lägga något af 1 700-talets lätta behag. Han besitter stort musikaliskt välljud i formen, har en viss förmåga att verka genom små och graciösa antydningar, men är icke mäktig att fängsla oss med några mera gripande, djupa ackord.

Men om ingen af dessa båda haft något större inflytande, så har däremot den tredje af de nämda Bolognaskalderna, Giosuè Carducci, varit af så mycket mera genomgripande betydelse för den moderna italienska lyrikens utveckling.

Till den stora roll, som han därvidlag spelat, har säkert den omständigheten bidragit, att han såsom professor i italienska språket och litteraturen verkat vid stadens berömda universitet. De flesta skalder, hvilka uppträdt under de senare åren, hafva varit hans elever, och vid sidan af filologien, som de inhämtat af hans föreläsningar, hafva de utom lärosalen, genom den personliga beröringen med den omtyckte läraren, blifvit eggade att dikta eller åtminstone af hans mäktiga personlighet påverkade till att bilda sin poetiska stil efter hans.

Om Carducci också i sina första, politiska och satiriska dikter här och där visar anklang till Heine och Hugo, äro dessa likheter dock af en yttre, mera tillfällig art.