Sida 611
I VĂ R TID.
Af EVA WIGSTRĂM (AVE).
Med 4 bilder af GISELA HENCKEL.
DET nittonde seklet hade skridit sÄ lÄngt fram, att man skref Ärtalet 1880.
Ăfver löfdungar och vida Ă„kerfĂ€lt hvĂ€lfver sig en högblĂ„ sommarhimmel med solsken, som ej ens för ett ögonblick skymmes af nĂ„gon sky. RĂ„gen stĂ„r i blom och sĂ€nder sitt stora öfverflöd af fröstoft som en fin violett rök öfver till sina nĂ€rmaste grannar, korn- och hafrefĂ€lten, samt sĂ€tter in nya öfverraskande skiftningar i deras vĂ€xlande fĂ€rgtoner. Till vĂ€nster stĂ„r Kullaberg med en blĂ„ slöja öfver sina kullriga toppar. En fiskarbĂ„t med brunröda segel lĂ€gger ut frĂ„n stranden, dĂ€r Skelderviken i sin vackra bĂ„glinie skĂ€r in i landet. Seglet hĂ€nger slappt i vind-stillan och firas ned, Ă„rorna sĂ€nkas i den matthvita vattenspegeln, och bĂ„ten glider bort emot bergets mörka massa samt försvinner i de slagskuggor, som kastas af granitklippor, hvilka stĂ„ likt ruiner efter nĂ„gon bergjĂ€ttes vĂ€ldiga borg vid sidan af det mystiska af-trycket efter S:t Arilds kropp, som vikens vĂ€nliga vĂ„gor buro in till stranden.
NÀmndemansmor afslutar legenden om Arild och hans tvÄ syskon med en moralisk anmÀrkning öfver onda styfmödrar, reser sig frÄn bÀnken under körsbÀrstrÀden och gÄr in i stugan men Äterkommer genast, iklÀdd ett annat förklÀde, som skiner mörkrödt i det skarpa solskenet pÄ trÀdgÄrdstrappan. I handen hÄller hon en hufvudduk af blommigt siden.
»Klockan gÄr mot tvÀ; om vi skola besöka Lingskan, Àr det hög tid att vi gÄ. Senare pÄ eftermiddagen tar hon sig kanske ett par tÄrar i kaffet», sÀger hon.
»Det plÀr visst följa med yrket.»
