Ord och Bild: 1896

DET BEFÄSTA HUSET.

I23

Därefter begynte fänriken sjunga med ljudelig röst:

Uti din nåd, o fader blid . . .

Holsteinaren gick tillbaka öfver gården och in i stallet och, stammande på målet af frosskakningar, instämde han med den andre:

befaller jag i allan tid

min arma själ och hvad jag liar.

Anamma allt i ditt förvar.

Ohahå! Ohahå! svarade kosackerna i stormen, och det var redan sen natt.

Holsteinaren tryckte sig in mellan de båda hästarna och lyssnade så länge, till dess tröttheten och sömnen böjde hans hufvud. Först mot gryningen väcktes han af buller. Han sprang ut i det fria, och konungen stod redan på gården samt betraktade det till solvisare utsatta svärdet.

Vid porten hade kosackerna församlats, men när de sågo den orörlige skiltvakten, ryggade de vidskepligt tillbaka och tänkte på ryktena om de svenska knektarnes trolldom mot hugg och skott.

Då holsteinaren hade hunnit fram till fänriken, grep han honom hårdt i armen.

— Was nun? frågade han. Bränntvin?

I det samma släppte han sitt tag.

Fänriken stod ihjälfrusen med ryggen

mot portmuren och händerna på värjfästet och svept i sin konungs kappa.

— Efter vi nu endast äro två, sade konungen och drog sitt vapen ur snön, kunna vi begifva oss åstad på hvar sin häst, som det blef sagdt.

Holsteinaren stirrade honom rätt i ögonen med återvaknande hat och blef stående, som hade han ingenting hört. Slutligen ledde han dock ut hästarna, men hans händer darrade och knötos, så att han knappast kunde spänna sadelgjorden.

Kosackerna svängde sina sablar och pikar, men skiltvakten stod på sin post.

Då sprang konungen besinningslöst i sadeln och satte hästen i galopp. Pannan var klar och kinderna rosenfärgades och huggvärjan glimmade som en solstråle.

Holsteinaren såg efter honom. Det bistra uttrycket förmildrades, och han mumlade mellan tänderna, under det han själf steg i sadeln och, med handen lyft till hatten, jagade förbi skiltvakten:

— Das ist nur die Freude eines Helden den schönen Tod eines Helden zu sehen! — Merci, kamrat!

LITTERATUR.

PAUL VERLAINE.

Den släkt af franska diktare, som ännu jäser och växer, den unga fylking, som kommer att gifva en nära framtid dess karakter, har länge varit ensam i sin beundrande dyrkan af Paul Verlaines snille. För den, som icke äger tid och blick att ur många okända namns öfningsverk söka tendensen hos den konst, som efter den eviga lagen om död och lif kommer att efterträda och som redan starkt

undanträngt den förut härskande parnasspoesien och naturalistiska prosan, kan denne ende och hans verk stå som mästare och mönster. Icke som vore desse yngres sång blott en efterklang af denne äldres och han läraren, de blott hans uppmärksamme efterapare, icke som vore han en skolas stränge ledare; men stora skaror af de unge, all personlig egendomlighet onämnd, äga med honom ett stycke själ gemensamt. Innan några af dessa många talanger hunnit att växa de andra öfver hufvudet, står

Ord och bild, j;te årg.

9